ALLA HÅLLER DET SÅ SNYGGT UTOM JAG

Åååååh jag får krupp.
Hittar sån fin bild på en hylla hemma. Jag har städat. Radat upp lite snygga, moderiktiga grejjer, arrangerat.
Om 10 minuter är jag hemma, då har spårvagn 6 stannat och jag har masat mig upp för den lilla lilla kullen jag bor på. Och då kommer den förut så fint arrangerade och rena hyllan att vara som den alltid varit. Stökig, fylld med skit och onödigheter.
En av Evert nästan söndertuggad leksak, en sak som definitivt bör slängas. En pincett som definitivt bör stå i badrummet. En hårsnodd jag kunnat ha i håret. En räkning jag kan betala och slänga. Istället står de där och den enda jag har att skylla är mig. Jag är den som gjort det.
Jag är den som aldrig lyckas hålla moderiktig ordning mer än någon minut.
Att jag inte lär mig.
Och att jag inte kunde ärvt det där nästan otrevligt pedantiska från min mamma.

2015/01/img_3305.jpg

Annonser

PÅ DEN SKABBIGT CHICA STILENS HÅRFINA GRÄNS

När min vän Emmy fyllde år fick hon ett fång blommor. Egentligen skulle hon få en grej till. En tavla. Med ett citat hon gillar. Som jag gjort. Men så blev det inte. Jag fastnade i den där jag-vet-inte-vad-jag-tycker-känslan och kunde liksom inte avgöra vad som var snyggt eller inte. Plötsligt så förlorade jag min stilsäkerhet. Den där >detdär är snyggt-känslan< jag ändå nästan alltid tycker att jag har.

It takes moreSå här blev det. Lite väl gulligt alltså. Jag måste jobba på det där.
Kanske får jag lösa det med en sån där Warhol/Alvhemsmäkleri-tjofräs som jag tycker är snygg men som jag känner kanske är lite 1A. Den där aslöjliga önskan om att vara unik bara för att. Skittöntigt, men så är det. Och den så hisnande stora rädslan att plötsligt vakna och vara shabby-chic. New England och rosig och lite fabriks-skavd med förtrycka nya tryck överallt.
It_takes_more_than

Nä, nu ska jag lägga upp en plan för livet, framtiden och karriären. Nu jäklar ska här levas.

MED DE DÄR FETA LÄPPARNA KOMMER JAG INGEN VART

Till exempel går det inte att bli Lucia. Jag har lagt det på minnet och det stör mig.
Jag vill glömma och ta bort. Radera. Börja om.
Istället sitter jag här och testar hur jag sett ut om de var ännu större.

Varför tar det så lång tid att lära sig älska sig själv, när en kan älska någon annan på en kvart?