EN KALKON PÅ GRÖNBETE // FÅ VARA SIG SJÄLV ETT LITET TAG

Vissa saker bara måste jag prova. Trycka på knappar i hissar och öppna luckor som ingen vet vart de går.
Och prova utklädningskläderna på jobbet. Idag en kalkondräkt jag gärna hade tagit med mig hem.
Tror bestämt jag ska komma tidigt imorgon, ta på mig den och sen sitta och vänta på producent-Sofi och låtsats som ingenting alls.

IMG_5365

Jag måste nog köpa lite utklädningskläder. Och framför allt våga ha på mig dem. Ställa till med en maskerad och inte vara så fruktansvärt stel och medveten hela tiden. Släppa loss och våga.
Det har tagit nästan tre år innan jag vågade vara galen när Love var med, dansa fult, bete mig konstigt, vara jag. Nu finns det liksom ingen hejd, jag är precis så knäpp och jobbig som jag är naturligt. Jag skedar alldeles för nära, väser i hans öra, petar på honom för att hålla honom vaken, håller hov och tjatar i ett. Och ibland så fuldansar jag i min randiga sparkdräkt och gör miner som jag inte vågat göra på fler år. Såna som jag slutat göra för att jag såg ful ut när jag gjorde dem. Skrattar högt gör jag också, och hjärtligt. Så där som en ska göra.
Jag slappnar av. Jag är jag.
Det är nog den bästa av gåvor.
Att låta någon vara sig själv.

NEJ TACK JAG VILL INTE HA BILDER PÅ KÖNSORGAN SKICKADE TILL MIG

Härmed undanbeder jag vänligt, men bestämt, folk att sluta skicka bilder på sina eller andras kön till mig. Detta oavsett om de är håriga eller ohåriga, friserade eller vildvuxna.
Att jag skriver om hur jag filosoferar kring könshår och modet i könshår gör inte det tillåtet för främmande män (ja, alla är män) att skicka bilder på deras eller andras könsorgan till mig.
Jag förstår inte vad som gör det givet att det är OK att hålla på så här, varför det känns okej att maila främmande männsker och varför kvinnor ska utstå det här. Ja, det är ytterst få män jag hört som fått sexuella bilder av kvinnor skickade till sig, när det inte handlar om booty-calls och sexinviter från itne fullt så främmande som någon som läst något en skrivit om könshår en gång.

Vill ni diskutera könshårsmode är ni välkomna att göra det, men bilder undanbedes.

Ä’RU LÖNSAM LELLE VÄN?

Jag borde baka en kaka, proa på , se hur lång tid det tar för mig som nybörjare, öva. Men istället läser jag Linda Lomelinos tårtbok och drömmer om att kunna göra allt det där, men samtidigt slippa äta. Jag är ju inte så tårtförtjust liksom.
Och när jag läst klart tårtboken fastnar jag på en jag-vill-ha-jobb-sida på facebook. Slås av hur många som inte har jobb, slås av hur få jobb det finns ute på arbetsförmedlingen, slås av att det är ett helvete att söka jobb.
Det är ett helvete att vara lönsam, kunna betala skatt och mat och hyra och varor som behövs för att leva. Jag lever, alltså finns jag. Jag har pengar alltså finns jag.
För inte så värst längesen skrev jag ett antal personliga brev per dag. Skickade dem och CV:t till någon generisk email och fick inte svar. Jag följde upp en del av dem härom dagen, fick mest svaren ”oj vad dumt, den är redan tillsatt”. Ibland får en ju inte svar alls.
Som tidningen jag provjobbade för en dag som skulle ”höra av sig” men som aldrig gjorde det.
Det borde du gjort själv! kanske du tänker nu, men nej, det tänker jag inte göra. Att ha skrivit en spontanansökan, jobbat gratis en dag, producerat material och sen inte ens få en uppföljning? Jag hade alldeles tillräckligt visat att jag ville ha jobbet och klarade av det. Att ringa upp och tjata bör inte ingå i söka-jobb-träsket. Det är vanligt hyfs.

”Skapa ditt eget jobb” sa någon när jag gått och dragit benen efter mig länge nog, jag pitchade och pitchade, hörde av mig till företag med fula PowerPoint-presentationer och erbjöd mig snygga till dem. De flesta ville ha idéerna och jobbet gjorda men för en spottstyver. Jag skulle vara glad att jag fick erfarenhet. Över 20 år gammal med en hög brev från CSN förväntades jag ”vara glad för erfarenheten”.

Jag drömmer fortfarande om en fast anställning, om att få lov att pusta ut, hinna bli bra på något, hinna komma in i ett klimat, lära mig kaffeapparaten ordentligt, men framför allt slappna av. Andas ut. Vara jag.
Men vad är en dröm i all verklighet.
Och precis som ett helt gäng verkar anse, så vill jag egentligen inte klaga, jag har fantastiskt roligt och lär mig nya saker varje dag. Jag skrattar hela vägen till jobbet och ibland när jag går till banken, i alla fall den 25:e.

DET BOR ALLT EN LITEN PROJEKTLEDARE I MIG

Skriva lappar, organisera i mappar, fixa pärmar.
Men när det kommer till badrummet hemma som numera ser ut så här:
IMG_3547.JPG
Så har jag bara lämpat över det hela på Love. Han ringer och ringer och tjötar och tjötar. Och plötsligt kommer han hem och säger att det ska beställas dusch och handdukstork, och så gör vi det efter att ha enats om att det inte finns en enda snygg handdukstork och att allt är hutlöst dyrt och att vi kanske kommer få sitta i vårt badrum och äta knäckemackor i ett år eller fem, men det kommer vi väl klara.
Men vissa personer klarar en ju allt. Motgång och medgång.
Det får inte bli för mycket motgång bara, då gäller det att sätta sig på cykeln och dra och bowla för sig själv och bara tänka på annat. Eller att stansa ut miljoner med konfetti med hjälp av ett hålslag och sen lägga i ett kuvert för att spara till det som de i Vänner relaterar till som >den bästa dagen i mitt liv<. Förhoppningsvis blir alla dagar som följer efter >den bästa dagen i mitt liv< de bästa av dagar, en får ju hoppas.
Fram tills jag lovar Love evig trohet och allt som hör till lovar jag att blogga mer.