Vad finns det i en stad där den största teaterscenen sätter upp en fars?

Det är fredag och det är september och det är dags för Stadsteaterns Stora Scen att slå upp portarna för hösten. Min mamma har sagt att hon vill att vi har en teaterhöst. Att vi ser allt som går att se. Att vi verkligen går på teater. Kanske menar hon att vi ska köpa ett säsongskort. Det vore trevligt säger jag och hoppar på erbjudandet att se premiären av Markurells i Wadköping så fort jag får det.

Jag varnas. Jag kanske inte gillar den. Det är ganska mycket gubbar med.

Men jag tänker på Krister Henriksson och hur mycket jag älskade honom i Doktor Glas säsongen och att det verkligen är helt okej med lite gubbar ibland.

Det är pirrigt och luktar lite tant. Precis som det ofta gör på premiärer på Stadsteatern. Det luktar som en blandning av hårmousse och gå-bort-skor. Såna som legat i en påse i väskan innan de byter ut promenadskorna som suttit på fötterna under vägen till teatern.

Det luktar premiär.

Bakom mig sitter kompositören. Att han jobbat med föreställningen förstår jag eftersom han redan innan ljuset i salongen släkts fått frågan om han är nervös säkert tre gånger.

Det är tjusningen med teater. Tjyvlyssnande. I några timmar sitter vi i samma mörker. Samma tystnad. Jämfört med bio och dess höga surroundljud delar vi också tystnaden i teatersalongen. Vi kommer närmre varann. Speciellt jag och min granne till vänster. Han snyter sig i handen och hostar gammalt. Han luktar lite mjölk och i pausen byter jag och hon som bjudit med mig plats för att jag ska få känna någon annan doft under andra akten.

Det tisslas och tasslas, någon har fått biljetterna av sin dotter, hon kunde inte gå, någon har stått på en väntelista länge och fick biljetten som någon annan lämnat återbud till. Någon har sett alla premiärer sen teaterscenen föddes samtidigt som Big Ben och någon har följt med sina föräldrar och rättar till kalasbyxorna.

Runt omkring mig händer det så otroligt mycket att det är svårt att fokusera på pjäsen.

Pjäsen om han med det röda håret som är gift med hon i det röda håret men som trots det röda håret fick ett barn med svart hår. Ett barn, en son, en son som inte kommer att klara examen. Eller är det den rike grevens son som inte kommer att klara examen? Eller är det så att den mörkhårige sonen inte alls är barn till de rödhåriga utan faktiskt till greven? Så att när allt kommer omkring, då vet ingen vems son som faktiskt blir underkänd. Eller är det grevinnans älskare som blir underkänd? För sonen till de rödhåriga får också grevinnan att värma upp. Inte lika mycket som hon värmer upp inför sin greve. Nej han får sätta på henne över matsalsbordet. Likt en fars på Vallarna drar han ner hennes mamelucker och hon ligger där på mage och låter munnen formas likt en ”o”.

Det smälls i dörrar och springs i trappor. Dan Ekborg (ja, det är fantastiskt att Stadsteatern lockat honom tillbaka) pratar med hela sina lungor, som vanligt. Min gamle idol Snoken, förlåt, jag menar, Sven-Åke Gustafsson, spelar en skvallrande barberare och förutom grevinnan de Lorche och den rödhåriga fru Markurell (Melin) är det bara rektorn som spelas av en kvinna och henne behöver jag påminna mig om såhär i efterhand.

När det är paus passar vi på att dricka vin. Det verkar alla andra göra för de i första akten frånvarande skratten gör intåg när andra börjar. Då skrattar publiken som på beställning, men när andra akten bara har pågått i fem minuter utbrister jag herregud. Högt. Det var inte planerat att det skulle ljuda utanför mitt eget huvud, men det gör det, och jag måste byta position för att inte få kramp i benen.

Ju längre farsen pågår, ju svårare får jag att fokusera och att fortsätta se någonting spännande i det jag ser på scen.

När lamporna äntligen släcks, och signalerar att det äntligen är över. Då är de enda som reser sig de som snabbt vill därifrån. Resten applåderar avmätt och när jag vandrar Avenyn ner försöker vi förstå vad vi just sett. Inte är det en modernisering av frågan om allt, inklusive en examen, kan köpas för pengar.
Nej, i en tid där världen brinner. Där liv släcks i medelhavet. Där gränser stängs och rasismen växer i den tiden väljer Göteborgs Stadsteater att sätta upp något så farsliknande att jag undrar om jag inte stigit ut från Lisebergsteatern.