VÄRLDEN BRINNER OCH HÄR SITTER JAG OCH TÄNKER PÅ INREDNING

Ibland behöver en få tänka bort saker. Det jobbiga.
Pauser.
Jag pausar med keramik och stickning och att tänka på inredning.
Världsliga ting.

Men jag ska göra gott också. Carina startade en insamling för att kunna köpa julklappar till papperslösa barn i Göteborg och när hon smsade och sa att vi fått in över 15000 var det som att benen vek sig. Tänk att folk gör sånt. När siffran var över 30 000 när vi var och köpte julklapparna har ajg fortfarande inte riktigt greppat.

Men inredningen då? Den samlar jag på pinterest.
Förutom en förbenat dyr soffa drömmer jag om det här:

Okej, inte en tupp, för det får vi inte ha i vårt tätbebyggda område, men höns, det drömmer jag om.
Bild lånad av Stora Skuggans 4H-gård.

Och att byta tapet i trappan i huset.

Och biostolar att sätta in i hallen, så det finns nåt att ta en paus i, eller bara hänga i när vi har fest.

Bilden lånade jag från Emma.

Ett växthus, allra helst av gamla fönster och lite vint och skevt.

Och sist, men kanske allra mest: en sval nos.

Men, det är ytterligheter. Och ytligheter. Jag är hel och ren och har tak över huvudet och en famn att somna i om kvällarna.

 

OKTOBER-LÖFTENA

Eller löftet.
Blogg-löftet. Går sådär känner jag. Mer frekvent uppdatering än sen jag konfirmerade mig dock. Men ändå. Jag saggar efter.
Men så gör jag heller ingenting annat än att måla, tapetsera, släppa in hantverkare, fotografer och mäklare.

Att en försäljning tar sån tid. Hade jag inte frilansat hade jag aldrig hunnit. Att köpa hela rubbet med totalstyling och hyrmöbler är attraherande. Men att nu, efter att det mesta är klart (en vägg ska fixas lite) känns det ändå skönt att veta att allt på bilderna är vårt. Varenda pinal, varenda filt, kruka, dammkorn. Inget hyrt, inget lånat, inget blått. Bara gammalt, loppisprylar och soprumsfynd. Precis som vi. Men med ganska mycket undan plockat. Eller väldigt mycket undanplockat. Men mormors skrivmaskin fick stå kvar. Och väskan jag fick av Love i morgongåva. Och verktygslådan från Lions i Aröd. Och den gamla Moppe-byrån från IKEA som jag drömde om när jag var liten men aldrig fick för IKEA besökte vi aldrig i min familj. (När jag fann den på Myrornas slogs jag för den som om att det vore mitt alldeles egna väldigt efterlängtade barn.)

291670_prinsgatan_5-110.jpg

JAG VET ATT NI VÄNTAT

På denna härlighet till lägenhet:
huvudbild
Tänk ändå, så mycket som hänt här och så många saker som sagts och så många som suttit i soffan. Och på golvet. Och någon har spytt i hallen och rödvin på (den förra mattan) och fågelbajs i takkronan och cava över hela rummet.
Kaninen från Södra Teatern övervakar rummet och kudden jag tryckt och sytt och alla andra saker som liksom är vi, precis som lägenheten.
Jag läste om konststudenten som utforskade hemtrevlighet och behovet av design i sin slutproduktion. Trivsel. Som så viktigt. Även om det kanske är vitt och västerländskt och att städning och inredning gått till en överdrivt. Trots det är trivseln så viktig. Att känna hem.
Och med den känslan, lite extra viktigt att andra känner sig hemma. Och får en möjlighet till ett tryggt hem.
Nu ska jag anmäla mig som språk-volontär hos Individuell Människohjälp. Bland tiggeriförbud och tillfälliga uppehållstillstånd kanske det kan vara en liten tröst för någon att prata med mig några timar i veckan.

 

Är du köpstark hittar du lägenheten här.

DET GÅR FRAMÅT // ATT KANSKE ÅNGRA SIG

Reklam, jag tror det är för Fastighetsbyrån. Där säger den där spiken i tröskeln är så lätt att spika ner, att det är så enkelt att städa, organisera och att det, när en gjort all städning och torkning och nerspikande av spikar, är så lätt att ångra sig.

Där är jag nu. Köket är så fint och hyllorna är så städade. Listerna torkade och allt vi samlat på oss står och samlar damm någon annanstans, för vi har kört iväg det.

IMG_7204

Och när jag tänker på att det här soff-hyllhörnet inte kommer se ut så här när någon anna bor här, och att jag inte kommer att sitta där mer, eller att Love inte kommer sitta där och lösa korsord högt medans jag lagar mat, eller tvärtom (han har börjat laga mat oftare, kanske var det något i hans äktenskapslöften) då gör det liksom lite ont.
Men det kanske bara är för att flytten är så nära, men så långt bort.
Mest kanske det är att jag oroar mig för hur vi ska orka att städa allt.
Vad vet jag.
Något jag definitivt vet är att jag måste vika tvätt. För idag kommer en stylist hit och ska godkänna min stil, kanske ändra lite, kanske säga att det inte alls passar. Vi får se.