FAKTURERAT OCH KLART

Nu kan vi stänga 2015 tycker jag.

Bort med allt. All skit och allt mörker. Släng igen boken och glöm av det. Eller minns det med eftertanke.

Jag längtar till nyårsdagen mer än någonsin. Jag har bestämt mig för att det här, det blir mitt år det. 2016 är året då jag reser mig ur kortkontrakts-askan, putsar skorna och orkar mer. Kanske börjar jag träna igen. Kanske börjar jag gå på SPA mer, hälsar oftare på mina medmänniskor och vågar mer.

Och vågar säga nej.

Du behöver inte göra någonting, sa min vän till mig i mitten av året. Vid den tidpunkten kunde jag inte tro på henne alls. Jag hade massa saker jag behövde göra. Gå på födelsedagskalas, tvätta, städa, vara trevlig. Men egentligen behöver jag ingenting. Men det jag gör bör göras med lust.

Nu låter det lite som att jag gone all UnderbaraClarig här, men ibland faller saker liksom på plats.

Eller de gör det nu i alla fall. Sen kommer väl ångesten som vanligt framåt lunch. Fakturerat har jag i alla fall gjort.

HÅRFUNDERINGAR OCH PANIK

Mitt hår ser ut som ett skatbo så jag tänkte att jag skulle försöka med den där hushårkuren från 70-talet min mamma berättat om. Tvinna håret. Bränn det som sticker ut.

Det gjorde mig skraj så jag struntade i brännandet och klippte istället de yviga topparna något. Jag försökte med den där bloggiga metode S&D – search and destroy. Det går sådär. Kanske destroyas hela håret snart, eller så blir det bra. Som en del i jakten på det perfekta svallet till dagen D den 6/6 sov jag i natt med argain oil i hel ahuvudet och tvättade sen ur resterna, det mest sögs upp av svintot, på morgonen. Håret känns halvlent. Ganska strävt på sina ställen än.

Jag har klipptid 28/5, men det känns nästan sent. Det är bara 8 dagar innen bröllopet och det kommer inte göra någonting annat än att jag kanske ser lite väl ”ny” ut i huvudet.

Imorgon ska vi öva med prästen. Hindersprövningen kom idag, rakt ner i postkorgen, utan bimärken, jag är överlycklig. Nu ska bara Love komma hem också. Flygen är försenade från Shanghai och jag försöker stressa ner med havrelakrits. Det hjälper föga.

Jag hittade ett dröm hus till. A lá Bullerbyn nära stan. Jag var på banken och log. Det kommer aldrig att gå. Men jag hoppas. Det vore ju bra att köpa hus mitt i bröllopsbestyren.

Måste lösa hundvakt också. Just det. Hundvakt var det.

 

LUCKA 11: BERÄTTA OM HUR DINA FRAMTIDSDRÖMMAR SER UT

Jag vill vara lycklig nu, som Mats Ronander nästan säger.
I framtiden vill jag vara lycklig hela tiden, jag vill finna frid och lugn i mig själv, slippa vanka och ångra och panika och andas lugnt för att inte stjälpa över själen.
Jag vill vara lycklig in till tidens ände, in i evigheten.

En gång sa jag att jag gärna velat bo i ett hus, kanske ett ruckel, och att jag skulle döpa det till Evigheten. För det vore så fint att bo i evigheten. Jag tänker på den ganska ofta, evigheten. Mest för att jag vill bli kär i någon in till tidens ände, in till evigheten. Det tycker jag vore något hemskt fint.

Jag har ju blitt kär i någon, nu ska det bara vara in till tidens ände. Om vi hittar ett hus vi kan döpa till Evigheten vore det bara en bonus.

Och så vill jag känna att jag gör något som gör mig stolt.

GE MIG ETT RIKTIGT JOBB

Jag drömmer lite om att bo på landet hela livet från och med nu. Inte ha någon hyra utan bara leva här, cykla till affären och cykla till stranden och pilla här hemma och plocka bär i skogen och allt såntdär. Men jag kanske behöver någon att göra det med. Så jag slänger ut det nu, som en kontaktannons. Tänk långa promenader, kulna nätter, mycket vind. Och mycket cyklande, för bil, det har jag inte. Visst låter det toppen?

Men det återstår en sak till. ETT JOBB. Jag behöver ett riktigt, fast jobb. Man kan inte skriva om leksaker hela livet.Och boken är snart klar.

Dags för mig att duscha och hämta mamma.

SÅN ÄR JAG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det har gått ganska lång tid sen jag gick på gymnasiet, det har gått ännu längre tid sen jag gick i högstadiet och helt hemskt lång tid sen jag gick i lågstadiet. Men ändå ligger det väldigt nära. Precis hela tiden ligger det nära. Det får det göra kan jag känna. Det är helt okej. Så länge det inte stör. Och hur vet jag när det inte stör? För stör, det gör det ju någonstans. Det stör för jag vet att jag tänker på det. Jag vet att när jag blir nervös biter mig i läppen eller låter handen dölja munnen. För en gång fick jag höra att mina läppar var helt fruktansvärt feta och inte passade in i ansiktet. Och jag vet att jag måste säga allt tre gånger i huvudet innan jag säger det högt när jag är i ett klassrum. Och jag vet att jag är livrädd för skolor. Det kommer liksom med farten. Eller det kom med skolåren.

Men det senaste har jag tänkt. Det började egentligen för något år sen. När Vampyren sa att han ville se mina vingar utvecklas. Att han ville se mig våga. Då bestämde jag mig på något sätt. Att bara köra. Då kunde inte livet bli bättre, och inte heller sämre kände jag. Så jag körde. Och jag kör. Och det blir som det blir.

Det blir som så att man skriver en Anställnings-sång och skickar ut. Och får höra att man bränt alla broar. Den kvällen efteråt. Jag trodde jag skulle dö. Jag ville dö. För det sista jag ville göra var att ha bränt broar. Men så kände jag. ATTVADIHELVETE. Om de inte tycker om det, tycker de inte om mig. För jag är sån. Jag skriver rimsånger. Jag har Jesusbilder på väggen, trots att jag inte är kristen, jag skriver mail mitt i natten när jag inte är full om hur jag känner. Jag tänker mig inte så noga för utan jag säger som jag känner och smsar som jag känner och mailar som jag känner. Och ibland ångrar jag mig. Men då kanske det är okej, för det är ju jag.

Sån är jag.

OCH SÅ KOM ÅNGESTEN!

Hur det känns att ha gått ut Berghs idag, två dagar senare, och en dag från arbetslösheten? HELVETESJÄVLASKIT. Precis så känns det, och då svär jag inte så ofta och när jag gör det svär jag mest för att det låter roligt. Som i bemärkelsen ”det var väl ett jävla liv” när min mamma kommenterar något.

Så, idag ägnar vi oss åt viktiga saker, som att skriva listor och ringa samtal.

Jag väntar på att Alexander ska ringa. Vi ska prata om ett bokomslag, ett boksläpp och en vernissage. Det kommer bli bra det här till slut. Allt ordnar sig.

Ny tatuering: >Lugn, det ordnar sig< spegelvänt över bröstet. Som en liten påminnelse bara.

Vi dammar av denhär dagen till ära. Herregud. Mamma tror att det är filmen som gör att det går dåligt, att jag verkar vara kristen och frikyrklig med mitt vita nattlinne, den Frälsningsarméliknande sången och Jesustavlorna på väggen. Jag kan säga er att det är jag inte. Jag är inte ens med i Svenska Kyrkan. Men jag önskar ibland att jag vore det. Så att jag hade någon att luta mig mot. Och varför skulle det inte kunna vara Gud?
I alla fall. Här är den.

GODDAG OCH VÄLKOMNA SKA NI VARA. STJÄRTLIGT VÄLKOMNA FAKTISKT

Det finns egentligen ingenting att skriva. Jag har printat ut mitt bokmanus till Fatih och han ska läsa det. Jag är rädd att han känner igen för många karaktärer. Det är jag alltid. Jag är alltid rädd för att folk ska ta åt sig för mycket. Jag tar alltid åt mig. Jag tar åt mig så mycket att det är otaktiskt. Man ska alltid vara taktisk tänker jag. Man ska alltid tänka på vad som händer om man beter sig på vissa sätt, eller säger vissa saker. Jag misslyckas så ofta med det. Jag säger saker jag inte menar. Jag älskade att säga >inte för att vara dum alltså, men dina byxor är fula< på lågstadiet och jag lyckas aldrig få ur mig det jag egentligen tänker när jag pratar. Så istället skriver jag. Jag skriver lappar till mig själv. Jag antecknar allt jag gör. Jag fyller mina almanackor med småsmå anteckningar om livet. Jag skriver kärleksbrev som jag aldrig postar. Jag skriver kärleksbrev som jag postar.

>Det finns små altare överallt.< Det är en sån fruktansvärt fin mening detdär. Jag samlar på fina meningar. >Han var tyngdlös av ångest och oro.< är en annan fin mening. Den fick jag i present en gång. Understruken i en John Ajvide-Lindqvist-bok som jag fick av Markus när han var förälskad. Den har jag sparat i mitt skåp i skolan för jag vill inte ha den hemma. Det vore som att ha honom hemma igen.

Så, nu är ni hiskeligt många som läser här nu igen. Varför då? Vad tycker ni om? Avundas ni mig? Äcklas ni? Vad vill ni läsa om (nej vetni, det tänker jag inte ge er, jag skriver ju om vad jag vill, min blogg är ju min nation)

Snart ska ni få en present. Vänta bara.