MENSPODDEN IN THE MAKING

Ser en på, ser en på!
Plötsligt finns ingen ursäkt längre. I alla fall inte en fått all utrustning som behövs för att tillverka en podd.
Så nu sitter jag här och tänkte tillverka en tralla och en bumper och något annat snyggt ljud. Det behövs ju.

Ungefär så här tänker jag mig:
Mens, mens, mens, menimenmenimeeeens.

Nu startar vi.

Bild 2014-12-28 kl. 00.03 #2
OBS! Är mer pepp än det ser ut som.

 

Annonser

ÄLSKAR DE MIG ELLER ÄR DE IRONISKA?

Jag förstår inte det här riktigt:
Skärmavbild 2014-12-21 kl. 22.51.55

Emmy skickade bilden till mig. Det är fotat från Nöjesguiden, deras I-Tiden-kolumn (?).
Emmy anser att jag ska ta det här positivt, att det betyder att det är mig en vänder sig till när det handlar om jämställdhet i DJ-båsen i GBG, men jag kan inte låta bli att känna samma ironi som i mellanstadiet. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska känna. Maria och hennes pappa Birger säger precis som Emmy. Att det är positivt. Det har alltså avhandlats av tre smarta människor de senaste dagarna, men som sagt: jag kan ändå inte låta bli att undra.

Men! Till fenomenet då.
Bar-DJ:s VS Kklubb-DJ:s.
Jag har mest spelat i bar/restaurang det senaste. Det är skönt och lugnt och gör avsaknaden av Folkbaren mindre. Men också för att jag ärligt inte alltid orkar stå i ett dansgolvsbås och vifta med armarna, dansa och svettas. Och ja: jag tröttnade på dansgolv förpassade till tjejer. Dansgolv där önskningar och regler står högre än den egna musikaliska smaken. Att spela på, till exempel, Yaki-Da:s dansgolv för med sig vissa önskningar från gästerna. Något invant och säkert. Att arrangörerna inte önskar det samma är en annan femma, men när en inte längre orkar spela Håkan Hellström och få evighetsönskningar om Shoreline, då är det inte roligt längre. (se tidigare inlägg om schyssta killar som bara ska önska en liten låt, eller säga till en något bra om basen). Kombon att spela på ett ställe där en hel massa förväntningar tynger dig samtidigt och du är tjej och ska vara ”glad” i att någon vill höra en låt gör att dansgolv tröttar ut en. Att det också anses mindre kreddit pga så få killar som spelar där hör ju också till. Tjejer spelar ju bara skivor och är inte DJ:s… Så ja, jag har behövt en liten paus. Men nog om min egen historia.

Jag tror att det fungerar på precis samma sätt i DJ-världen som i resten av världen. Det som män gör blir hårdvaluta. Normen, det fräcka, det ultimata.
Typ som att lärare först var män och välbetalda och sen kom fröknarna och då sjönk lönerna. Typ så, ni fattar ja, eller hur fattar ni?
När fler tjejer spelar på dansgolven funkar det alltså ungefär samma sak. När fler män spelar i baren blir det fräckare. Barer och restauranger är ju i övrigt det nya svarta tänker jag, och då kanske speciellt i Järntorgskvarteren där det ska spelas skivor överallt, från Folk till Averna till Publik.
Och som vanligt bokas de som alltid bokas och framför allt: de som bokar är de som alltid bokar. Och då blir det inte sån stor variation på det hela, nej.
Samma kompisar ringer sina kompisar. Och det spelar ingen roll om det är Made in China eller Publik vi pratar om då.
När tjejer börjar boka, då kanske det deppiga försvinner. Och privilegiet. För det är en kombo. Om ni nu frågar mig, och det gör ju Nöjesguiden.

TA ERT ANSVAR FÖR SJUTTON GUBBAR!!!!

Skrev om kommunen, stripporna och idiotin. 
Hur pass sur jag var?
Så här pass:


Till er gullisar som undrar ”WTF?! Vem är Emerentia??” kommer här en presentation:
Emerentia Leifsdotter Lund är född 1987 och uppvuxen i Göteborg.
Hon är examinerad från Berghs School of Communication och har jobbat som
copywriter, redaktör, DJ, skribent, programledare, projektledare, bokare och debattör.
Hon är feminist, men hatar inte män, men önskar sig att fler kunde ta ett steg tillbaka och utvärdera sig själva.

Vid funderingar: hör av er nedan.

JAG ÄR BÄST: HAR MÅNGA BOLLAR I LUFTEN, SKRIVER FORT, ANDAS SÄLLAN, HAR FÖTTERNA PÅ BORDET OCH SVÅRT ATT KONCENTRERA MIG

Eh jag ljög.
Jag vet inte ens vem jag är längre känner jag.
Jag skriver personliga brev och slänger dem sen. Eller slänger gör jag ju inte, för jag skriver dem på datorn, så jag deletar helt enkelt bara texten i dokumentet och sen får det vara nog. Och så börjar jag om.
Så nu har jag hittat på diverse trevliga egenheter jag tänker att jag skulle vilja ha, men inte har. Men så funkar det ju inte. Jag måste ju vara relativt sanningsenlig i alla fall. Krydda lite kanske jag kan göra, men jag måste lägga hela fantasi-resan bakom mig.

”Emerentia heter jag.
En gång sa någon att det betydde liten fjäril på något språk, men jag fick aldrig reda på vilket och nu har jag aldrig lyckats googla det, så det måste ha varit bluff och båg eller en raggningsreplik.
Jag kan skriva. Jag gör det svindlande fort och känslomässigt och jag får ofta beröm för det jag producerat. Förr sa jag att det enda jag kunde var att skriva, men det är faktiskt inte sant, har jag lärt mig på senare tid. Jag kan både prata radio och skriva långa strategier och tänka ut smarta idéer.”

Ja, det var det. Räcker det? Säg att det räcker! Låter jag inte alldeles fantastisk att ha med att göra?
Eller ska vi köra på något helt annat.
”Hej
Jag heter Emerentia Leifsdotter Lund och är 26 år. Jag bor i Göteborg med min hund och min kille som oftast jobbar i Stockholm och därför inte är hemma så mycket. Jag är framåt och snabblärd, jag är positiv och klarar av att ha mycket att göra samtidigt.
Jag ser fram emot att jobb hos er med er fantastiska företag och få vara med att utveckla och att utvecklas.”

BLAHABLAHABLAHABLAHA

Trots mina skrivarskills och copywritererfarenhet gör jag mig bäst i verklig form. Det är då jag kan ta er med storm.

Fan.

FÖR+EFTERNAMN//ATT BENÄMNA SAKER VID DESS RÄTTA NAMN

För flera år sedan skulle jag i GP:s regi prata om vad som händer med Göteborgs paradgata Avenyn. Då jobbade jag på en idag död ungdomsredaktion och alla som var där skulle ha namnskyltar.
Jag fick en där bara mitt förnamn var med, och tänkte inte på det. Det var helt okej tyckte jag. En av redaktörerna där ursäktade sig och sa att det var för att mina namn var så långa, men att hon tyckte det var tråkigt, att arn och unga alltid reducerades till sina förnamn. Som om att de spelade mindre roll. En vuxen person, sa hon, var alltid för+efternamn.
Jag tänkte inte så mycket på det just då. Och med tiden blev det att jag alltid bara presenterade mig med Emerentia. Jag tyckte att det räckte. Jag tyckte att jag var tillräckligt identifierad med bara mitt namn. Det berodde säkert en del på att min förnamn är relativt ovanligt, men oavsett, så ansåg jag mitt förnamn vara tillräckligt.
Men nu har det gått flera år, och jag har fortsatt fundera över det som jag från början ryckte på axlarna åt.
Det är så ofta jag är mitt förnamn. Det är så ofta jag bara är Emerentia.
Det är så ofta som jag igen känner mig som om att jag är 10 eller 11 eller 12 och sitter i ett klassrum och ställs till svars inför vuxna.
Men faktum är ju att jag faktiskt är 25 och en person. En person med både för- och efternamn. Men det verkar få tänka på.
För jag är också kvinna.
Det är sällan män blir förnamn.
Jag brukar skoja med det, bara för att. Jag brukar säga Reinis om Reinfeldt och Lövis om Löfven, bara för att reducera dem, precis som alla tidningar idag reducerar Annie Lööf till bara Annie. För Annie är oskuldsfull och enkelt att hacka på. Annie Lööf däremot, är en person med ett ämbete. Annie kan vara 1000 olika Annies, med Fredrik Reinfeldt, det kan ju bara vara en enda person. Med förnamn anonymiseras alltså också personen.
I och med våra för och efternamn blir vi professionella personer.
Män blir ett med sina efternamn, om inte tidigare, så i Lumpen. Kvinnor har inget efternamn någonsin, eftersom vi ofta väntas byta när vi gift oss. Då vi blir ett med våra män som är ett med sina efternamn.
Min vän Hedda tänker aldrig byta namn. Hon anser sig vara Hedda Båverud Olsson så in i märgen att det aldrig kommer att gå att byta, tvättas bort eller göras om. Hon kommer alltid var Hedda Båverud Olsson, varesig hon är gift eller skild eller ingenting. Hon är hon. Och det är befriande. Men tillvardags är hon bara Hedda.
För hon är ju tjej.

HEJ DÄR LIVET, DU ÄR EN SJUHELVETES UTMANING

Det finns så mycket jag tänker att jag borde uttrycka.
Som att jag grät till sista avsnittet av Gossip Girl.
Eller att jag vill prata om kvinnohatet. Jag tänker skriva om det. För det är, enligt mig vad de senaste dagarna handlar m. Kvinnohat. Förakt.
Men innan det, något annat.
Nästa vecka gör jag de sista programmen av P3 Nyhetsguiden. Nästa år går jag över till en annan guide på P3, nytt och lite spännande och ganska annorlunda. Jag trodde ju aldrig att jag skulle kunna prata nyheter en timme om dagen. Men det funkade ju. Jag försöker tänka att det inte spelar så stor roll, att alla är nybörjare någon gång och att alla gör fel. Jag glömmer så ofta att vem som helst kan lyssna. Att vem som helst som lyssnar kan tycka vad som helst. Men plötsligt märker jag att det jag gör syns och hörs. Att fler än jag och de närmast tar del av mig och mina ord.
Det är samma sak med Vem Vet Mest. En rolig sak. Jag älskar att se hur saker fungerar. Jag älskar att lära mig och jag älskar att se hur saker går till. Bakom kulisserna. Jag vill iaktta och förstå. Oavsett vad det gäller. Ett TVprogram, radion, Melodifestivalen eller natten. Sen plötsligt minns jag att andra ser och att andra tar del.
Det här är ingen ursäkt till dumma svar om innebandy eller krångliga uttal på Vladimir Putin. Jag vet inte ens vad det är, men något är det.
En utmaning kanske.
Eller en uppmaning.
Att våga ta mig för saker. Att fortsätta att inte se allvaret i ting och våga prova.
Ångra mig kan jag ju göra när jag är död.
Och då vill jag helst ångra det jag gjort, och inte det jag inte vågat prova.

GÖR OM, GÖR INTE RÄTT, MEN GÖR ANNORLUNDA

I näst sista Emorentia pratade jag om ursprunget. Med utgångspunkt i det jag skrev häromdagen, men ändå lite annorlunda.

Vill du kan du lyssna här.

Idag pratade vi om internet, efter att ha pratat med Filip Struwe gillar jag internet ännu mer tror jag.

Slut på länk-glädjen. Nu ska jag tänka på annat än internet. Hösten till exempel, för även om det känns som att den redan är här, så är den inte det. Men jag gillar ju att planera ganska långt i förväg.