2015 en sammanfattning

Lånade vilt av Cissi. För som vanligt är jag den som mest fyllde i Mina-vänner-boken själv pga avsaknad av större vänskapskrets. Och eftersom senaste intervjun som gjordes med mig inte ens går att hitta på internet längre är det väl inte mer än på tiden.


150707_emerentia-love_olle-kirchmeier_001
Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Jag gifte mig, det var en första som förhoppningsvis också blir sista. Fast vi tänkte nog ha fest den sjätte juni varje år i framtiden. Och till bröllopet hörde en (fast egentligen två) bröllopsresor. Och så tackade jag för mig på SVT. Det har aldrig hänt förut heller.

Genomdrev du någon stor förändring?

Förutom att bli någons fru. (Och att någon blev min man) Så var det var ju det här med att tacka för mig. Och sen tacka ja till någonting annat. Ett jobb med en tidning istället för med TV. Släppa sargen och våga tänka att ”det ju inte kan vara så farligt” och så köpte vi hus. Det är stort. Huset är också stort, nu kom jag på det där med lamporna igen, vi saknar kanske en tio lampor för att ha ljus om sisådär 30 dagar då vi flyttar.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja min partner in crime. Jag ser mig numera som tant. Inte moster och inte faster, men tant, någon slags titel måste jag ju ha. Ska sanningen fram ploppade det ut ungar åt höger och vänster i år. Väldigt roligt och praktiskt att jag lärde mig sticka så att jag hade något att ge bort också.

Skärmavbild 2015-05-02 kl. 17.56.45
Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas
?
6 juni. Love och jag mot framtiden.

Evert+Emerentia
Dog någon som stod dig nära?

Evert. Min lille plutt somnade in i somras. Det var det värsta jag varit med om. När sommaren kommer ska vi begrava den lilla urnan under en buske i vår trädgård. I övrigt slapp jag begravningar i år.

Vilka länder besökte du?
England och Tyskland. Trodde det skulle bli Frankrike också, men det hanns inte med.

12813781
Bästa köpet?
Vårt hus, vårt gigantiska köksbord till vårt hus och mina höga-men-promenadvänliga-skor.

DSC_2825
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att Love och jag gifte oss och att vi under året hittat oss lite mer. Att vi skrattar sådär obrytt igen och kan ligga och skratta tills natten kommit och vi egentligen borde sovit för längesen, men det går liksom inte att sluta. Och så att det kom ett barn i somras också, han som jag är tant till. Då grät jag bakom mina solglasögon och alla andra trodde jag tyckte Blåvitt var extra fina just den dagen.

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016?
Små tassar mot trägolv. Och starkare armar.

Vad önskar du att du gjort mer?
Lyssnat på mig själv och struntat i förväntningar.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Ångrat mig och haft ångest över saker.

Skärmavbild 2015-12-30 kl. 23.41.06
Favoritprogram på TV?
Making a Murderer, The Jinx och Bron. Som P3 dokumentär fast på TV.

Bästa boken du läste i år?
Lilla Smycket av Peter Modiano.

Största musikaliska upptäckten?
Det som ibland läcker ut från vårt arbetsrum.

Vad var din största framgång på jobbet 2015?
Att jag fick möjligheten att jobba med Årets Sockerbagare från ax till limpa och nu att jag vågade tacka nej till att fortsätta och istället hoppa på att ta över som ny printchef på Djungeltrumman. Och att jag, trots att jag inte kände mig ett dugg säker valde att prova fem kvällspass på GP. Nu är det gjort och jag har utmanat mig själv.

Största misstaget?

Att jag varit för snäll. Som vanligt.

emerentia+evert
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag har nog varit mer mitt emellan. Med både Himalaya-höga-toppar och avgrundssvarta dalar. Att förlora Evert, men samtidigt vet att han inte längre mådde dåligt. Så har det varit mest. Att det onda också har något gott. Och när jag inte vågat lyssna på mig själv och varit för snäll har det istället gått ut över mig själv.

Vad spenderade du mest pengar på?

Bröllopet och onödigheter. Loppis-”fynd” jag inte behöver.

Något du önskade dig och fick?

Världens bästa man och ett himla bra bröllop.

Något du önskade dig och inte fick?
Nä, jag tror inte det. Fred på jorden.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Som alla födelsedagar firade jag den på Smaka bland vänner. Åt gravad lax, som vanligt och gick inte hem förrän natten kom.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att det politiska läget varit annorlunda. Att jag kunnat göra mer.

mimi+willie
Vem saknade du?

Min syster sen hon flyttade och Stockholm. Alltid Stockholm.

De bästa nya människorna du träffade?
En kvinna som heter Maria som jag köpte tre Faktum-kalendrar av. Det var mitt års mest givande möte.  Vi smsar ibland.
 
Mest stolt över?
Att jag vågat. Och att jag var med och samlade ihop över 30 000 till några som behövde det mer.

Högsta önskan just nu?
Att januari ska gå fort och att vi får flytta in utan problem.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jobba lite mer koncentrerat. Fakturera mer löpande. Lägga undan pengar och hjälpa andra. Och så tänker jag källsortera bättre och läsa mer om höns.

LÅT DET GÅ FORT // NYA LÖFTEN

Istället för att ha nyårslöften, som alla andra, valde jag oktoberlöften.
Gå mot strömmen på ett alldeles intetsägande sätt med andra ord.
Vad jag har lovat mig själv är att jag ska börja blogga igen.
Börja om.

Så det gör jag nu.

Vi renoverar. För att vi ska flytta. Vi ska flytta till ett gult radhus med liten trädgård och altan och vind.
Såna saker som vi önskat oss jättelänge. Plötsligt är det vårt. Eller plötsligt och plötsligt. Det var ju inte direkt plötsligt. Det var efter en gastkramande budgivning som huset blev vårt.

Och där är vi nu. Vi ska fixa köket i lägenheten. Stajla lägenheten. Städa lägenheten. Någon annan ska flytta in i vårt.
Någon annan ska flytta in i vårt hem, hemmet där vi först flyttade ihop, där vi dividerade om fyrkantigt eller runt köksbord, där Evert var valp och kissade sönder vår vita matta. Där någon spydde i hallen på nyår, där jag skrek högt och sen grät när det visade sig att min bästa kompis var gravid. Hemmet som blev så tomt så tomt efter att Evert inte längre fanns mer och hemmet trivts, och levt i i fyra år.
Love säger att han är melankolisk. Jag också. Inga mer ”bara svänga förbi Kino på hemvägen”, inga mer ”ska bara kolla om Emmaus fått in nåt nytt”.
Men det kommer nya saker.
Tills dess ser det ut såhär:
IMG_7139
Låt det gå fort. Jag överhör om trasiga ballofixer och om skåpsluckor som är sneda. Men jag lyssnar inte.

DET ÄR JU JAG, ER NYA REPORTER!

Hej,
Emerentia heter jag. Jag är 27 år och är allt ni önskar.

Lovord. Lovande ord. Löften. Konstant erbjudande av sig själv, sina tjänster, färdigheter och fantastiska personlighet.
Jobbsök. Mot lyckan. Mot vardagen. Mot framtiden.

Eller så skiter vi i alltihop bara och tänker på hur grått det är ute idag, att det kanske regnar resten av livet och så kommer en ju ändå inte orka gå ut mer i hela livet så då kanske det inte behövs någon sysselsättning.

Nej. Bättre då att fortsätta. Skriva fler dialoger istället för brev, förnya formen på det personliga brevet och putta yourself out there. Våga.

Så kanske det blir sol igen också. På köpet.
Tills dess: en hund i ett trassel. Som jag i livet.

IMG_0271

PRESSMEDDELA, STYRELSEJOBBA OCH GOSA, HELT VANLIGT FRILANSLIV

Jag sitter på kontoret, det tar mig cirka 5 sekunder att gå dit. Det ligger precis vid sängen. Det blir så i en etta. Kontoret är ett köksbord. Mitt köksbord. Köksbordet med virrvarr-skiva som jag fyndade för 400 kronor 2007, innan jag ens flyttat hemifrån på riktigt och det var en kamp mot klockan. Tio minuter innan stängning lyfte min pappa på en duk och där fanns det! Jag älskar det förbannade bordet. Även om det är lite skevt och vint. 
I övrigt tänker jag på bröst. Det gjorde jag ofta förut, var rent ut sagt besatt, men det har svalnat lite. Tills jag igår såg ett par gigantiska på film och tänkte lite över mina egna. De förändras över månaderna och det är som det är med den saken. Ibland tänker jag mig själv med en gigantisk byst. Jag kan inte föreställa mig känslan, men jag kan ibland fundera över om det är avsaknaden av klyfta som får mig att känna mig ung. Det borde såklart sitta i huvudet, men eftersom så många tittar på just brösten när de pratar med mig är det ibland svårt att intala sig. Att huvudet är det viktiga alltså. 
Nä, nu har jag både skrivit pressmeddelanden, kollat upp försäkringsbolag. Det är dags att hundgosa. 
Bild 2014-03-12 kl. 13.52 #3

DAGEN DÅ MIN PAPPA KÖPER EN FÖRSVARSSPREJ TILL MIG//ETT NEJ SPELAR UPPENBARLIGEN INGEN ROLL

Jag säger åt min hund att vänta utanför på dörrmattan. Det gör han inte. Han springer in i mina föräldrars lägenhet och kastar sig fram i korridoren de har en fem, tio gånger innan han lägger sig ner stilla på golvet. Först då får vi en syl i vädret, min pappa och jag.
Vi säger hej, och kramas, och pratar lite om hur vi mår. Jag drar in snoret i näsan för att bevisa att jag faktiskt var så pass förkyld igår att det inte passade sig att komma hem till dem redan då.
Vi går in i köket, där är min mamma, och min hund har redan hunnit in dit, stulit lite hundmat som inte låg i burken där den ska ligga och nu försöker han sätta i sig en gammal servett med någon rest av frukt från råsafcentrifugen min mamma fick 1982 men först nu använder varje dag.
Vi ska äta middag och det är precis som vanligt när vi ska äta middag. Det erbjuds dryck och jag säger att jag bara vill ha vatten, jag ifrågasätter varför de inte skaffat sig en kolsyremaskin och häller upp kranvattnet i ett Zoega’s reklamglas.
Min pappa passar på att göra något med sin dator, eller så går han på toaletten. Han är i alla fall inte i köket längre.
Då utbrister min mamma:
Pappa har en present till dig!
Den ligger i en påse i hallen!
Jag går ut i hallen igen, min hund följer efter mig, han lämnar mig knappt en halvmeter, och han blir alldeles lycklig när vi går mot hallen. Kanske ska han få lov att gå ut.
Jag hittar påsen med presenten.
En försvarssprej.
Allt i ett förklarar min pappa stolt, han har gått från datorn, eller toaletten, och står med mig i hallen.
Den både färgar, förblindar och låter, förklarar han, och när vi är tillbaka i köket och jag försöker komma underfund med manicken jag har i min hand säger min mamma:
Smart va! Din lillasyster och jag har också fått varsin.
Den får du alltid ha med dig. Lova oss det.

Jag lovar. Det behövs. För ett nej spelar ju uppenbarligen ingen roll.