I VÄNTAN PÅ FRAMTIDEN


Det har gått segt med bloggandet. Mitt löfte om att från oktober skriva här varje dag har inte hållits. Men det är inte bara skriveriet som gått segt.
Efter att ha jobbat på korta kontrakt i några månader och samtidigt sökt jobb ville jag bara ge upp. När jag börjat söka jobb i skobutiker bara för att ha en inkomst, sökt jobb som marknadsassistent på något fräsigt bolag, men aldrig ens fått ett tack, men nej tack av någon av dem.

Det är som att livet varit på paus. Trots att alla andra jag mött som också gått på korta kontrakt, som kämpat med projektanställningar och personalpolitik från helvete säger att en inte får pausa. Att livet måste levas. Men när någon retoriskt frågar ”O när hade du tänkt att jag skulle hinna skaffa barn i den här branschen?” skiter jag i att det är en retorisk fråga utan svarar ändå. EXAKT! Säger jag. Skithögt. Fast bara inom mig. I verkligheten försöker jag räkna på SGI och förstå försäkringskassan om jag någon gång inom räckbar framtid skulle våga släppa sargen och tryggheten och faktiskt välkomna framtiden, trots att jobbmarknaden är så oviss.

Jobb är så viktigt. Status är så viktigt. Vem är jag om jag inte har ett häftigt jobb? Är jag någon då?
Och varför gick det så snabbt från att vara ung och lovande till att vara bara ingenting. Varken ung eller gammal och inte så lovande, men inte heller så erfaren?

I varje annons står det att företagen söker utbildade, hungriga, nyfikna och peppade, men samtidigt erfarna och gamla i gemet. Du ska komma med nya vinklar, men samtidigt känna branschen utan och innan. Och ingen går att passa in.

Och när något roligt väl dyker upp, är annonsen redan skriven åt någon fräck snubbe som öronmärkts från jobbet med allt ”ska göras rätt” trots att det inte alls görs rätt.

Efter veckor av väntan. Spontanansökningar utan svar. Eller löften om möten, nya kontrakt och ”snartsnartsnart” vet vi vem vi valt.
Då känns det så förbannat skönt att kunna slappna av. Att veta att efter jul. Då har jag ett jobb. Ett skitroligt jobb som jag kommer älska. Som redan ger mig en massa energi. Där det bara är att hugga i. Utan att oroa sig för vad jag ska göra om två veckor. Eller tre. Eller tio.
Ett jobb. Som att fått livet tillbaka.

Annonser

BRIDEZILLA//PRISCILLA

BildOkej, min klänning ser ju inte riktigt ut sådär och min kille ser ju inte riktigt ut så där, eller svänger på höfterna sådär, men de ser ju fantastiska ut. Det kanske vore kul med slöja ändå. Det kanske vore roligt att ha korpsvart hår. Det kanske vore roligt att gifta sig med Elvis. 

Skitsamma. Den här bloggen får väl handla lite om bröllop nu då. Och mens. Och reklambyrå-start. För det är ju det jag tänker på, när min lilla byrå precis fått kontor och ska träffa en kanske framtida kund och jag har mens och ska gifta mig i framtiden. Då blir det så, en mens-bröllops-reklam-blogg helt enkelt. Ni får stå ut. Jag ska försöka att inte överge mina principer. Men jag vet att jag i alla fall gör Britta glad, och det är alltid värt något.