VÄRLDEN BRINNER OCH HÄR SITTER JAG OCH TÄNKER PÅ INREDNING

Ibland behöver en få tänka bort saker. Det jobbiga.
Pauser.
Jag pausar med keramik och stickning och att tänka på inredning.
Världsliga ting.

Men jag ska göra gott också. Carina startade en insamling för att kunna köpa julklappar till papperslösa barn i Göteborg och när hon smsade och sa att vi fått in över 15000 var det som att benen vek sig. Tänk att folk gör sånt. När siffran var över 30 000 när vi var och köpte julklapparna har ajg fortfarande inte riktigt greppat.

Men inredningen då? Den samlar jag på pinterest.
Förutom en förbenat dyr soffa drömmer jag om det här:

Okej, inte en tupp, för det får vi inte ha i vårt tätbebyggda område, men höns, det drömmer jag om.
Bild lånad av Stora Skuggans 4H-gård.

Och att byta tapet i trappan i huset.

Och biostolar att sätta in i hallen, så det finns nåt att ta en paus i, eller bara hänga i när vi har fest.

Bilden lånade jag från Emma.

Ett växthus, allra helst av gamla fönster och lite vint och skevt.

Och sist, men kanske allra mest: en sval nos.

Men, det är ytterligheter. Och ytligheter. Jag är hel och ren och har tak över huvudet och en famn att somna i om kvällarna.

 

Annonser

DET ÄR JU JAG, ER NYA REPORTER!

Hej,
Emerentia heter jag. Jag är 27 år och är allt ni önskar.

Lovord. Lovande ord. Löften. Konstant erbjudande av sig själv, sina tjänster, färdigheter och fantastiska personlighet.
Jobbsök. Mot lyckan. Mot vardagen. Mot framtiden.

Eller så skiter vi i alltihop bara och tänker på hur grått det är ute idag, att det kanske regnar resten av livet och så kommer en ju ändå inte orka gå ut mer i hela livet så då kanske det inte behövs någon sysselsättning.

Nej. Bättre då att fortsätta. Skriva fler dialoger istället för brev, förnya formen på det personliga brevet och putta yourself out there. Våga.

Så kanske det blir sol igen också. På köpet.
Tills dess: en hund i ett trassel. Som jag i livet.

IMG_0271

MENSBLOGGEN DAG 2.

Halloj där dagboken!

Ingen mens i sikte.

Men tänker mycket på den.

Varför heter det ens mens?
Måste kolla upp detta.

Minns att jag till en början sa menstruation, kändes mycket mer myndigt, och myndighet var väl just vad jag behövde som 13-årig tjej som blodat ner fintrosan.
Det är ju självklart att om jag nu skulle vara vuxen, så skulle jag åtminstone vara det med klass.

Menstruationen har kommit! sa jag. Eller nej, inte riktigt, så klart.
Istället för Laleh sång Vårens första dag kan vi sjunga Mensens första dag, och så kan jag berätta för er om denna omtumlande upplevelse.

Setting:
Västkusten år 2001. (årtalet är diffust, vet att jag var ung i min mammas ögon, men minns knappt hur ung. Gissar på 13 somrar. Bör alltså vara år 2000 nu när jag tänker efter.

Vi börjar om.

Setting: (märks att jag jobbar med TV va? va?)
Västkusten år 2000.

Jag ska sticka i väg med mina killkompisar, Jonas, Viktor och Mårten, det är lite disigt ute så vi ska antagligen inte bada. Hade vi badat hade blodet i trosorna gjort entré i mitt liv några timmar tidigare.
Nej, vi ska säkert spela kort, inte klädpoker för det hade gett samma effekt, men säkert något spel.
Sak samma.
När jag svingar benet över grinden vi satt upp för att hundarna inte ska komma ut skär det till mellan benen. Dåliga trosor tänker jag och sticker ut med mina kompisar.
När jag senare kommer hem och sätter mig, med öppen dörr som traditionen tillåter i min familj, och när jag ska torka mig är det blog på pappret.
Där kommer orden om menstruationen.
Jag påkallar min mammas uppmärksamhet, jag tror att jag gråter. Men jag berättar.
Jag tror att jag säger att jag fått blod i kissen. Det var benämningen senast vi pratade om mens några år tidigare och jag kände mig plötsligt väldigt liten i sammanhangen och hade inte alls lust att prata mens som lät som något en 50-årig tant hade (ja, visserligen har ju inte alla 50-åriga tanter ens mens, men vad visste jag).
Då till problemet att det inte finns några bindor hemma.

Min mamma säger åt mig att sitta still så ska hon åka och handla.
Det tar 20 minuter, där sitter jag med toalettdörren öppen och när hon kommer in genom farstun och ser rakt in på toa så säger hon: ÅH NEJ.
Bindorna var glömda, inte på bandet i kassan utan på hyllan i butiken, purjolök och annat hade inhandlats med mina livsnödvändiga bindor, de blev kvar.
Mamman får åka tillbaka.
Mamman kommer hem igen med ett så stort paket bindor att det i mina ögon skulle stoppa en blödning värdig en mindre stad av menstruerande kvinnor.
Bindorna är av den trevliga sorten ren bomull i ett hölje. De klumpar ihop sig och känns varken fräscha eller hippa som Libresses eller Always eller vad de nu kan heta verkar vara, i alla fall enligt reklamen.
Med jumbo-bindan i trosan lägger jag mig sedan i min säöng och gråter.
Sen kommer pappa och gråter lite med mig och min mamma med.
Min lillasyster klappar mig på huvudet, hon har fortfarande år kvar i frihet från mens och jumbo-bindor.
Mamma förklarar att nu har jag mens, som alla stora tjejer, som hon, och hunden som ligger bredvid mig.
Där ligger vi i min säng, en hund som löper och en flicka som blöder.
Tillsammans.
Absurt ändå. Att ta in hunden i sammanhanget där, men det var kanske lättare att identifiera sig med en svart schnauzer än med sin mamma just då, trodde min mamma.

Det var det. Slut för idag.