Syslöjd!

Jag älskade slöjd, men jag lyckades aldrig förvandla den glädjen till något glädjande betyg. Det mest avancerade jag gjorde i träslöjden var en pall som jag sen glömde i slöjdsalen och någon annan stal.
Och i syslöjden orkade jag aldrig brodera något landkapsbroderi och lät min mamma göra den halvan som blev färdig innan jag gav upp. Jag sydde ett par V-jeans i röd Manchester med rosa sömmar dock. Men betyget var ändå ett G.
Det har liksom aldrig varit så kul att sy, min mamma var så duktig och mormor med och allt synades i sömmarna och det var först förra året när jag i påskpresent fick mormors symaskin och jag kunde sitta ensam hemma som jag vågade börja prova på riktigt.
Nu har jag provat tillräckligt och insett att jag faktiskt kan så. Vad än lärare eller proffssömmerskor säger.

20130902-163244.jpg

20130902-163400.jpg

HUR JAG SÅG UT PÅ 90-TALET

Så här:

Jag fick bestämma kläder själv, och frisyr. Jag hade sparat ut luggen som mamma älskade och istället satt upp de två testar som förr var en fin och frodig lugg i tofsar. Sen resten av håret i nacken.
Jag klädde mig tydligen mer vågat då än nu, två olika mönster, randigt och blommigt. Och ribbstickat. Detta fantastiska tyg: ribbstickningen. Som jag älskade det. Och så stora tröjorna blev efter några användningar.
I bakgrunden ser vi den gigantiska uppblåsbara pool vi hade på landet och badade i när vi inte orkade gå ner till stranden som låg några meter från trädgården.

Ja, det var det. Jag minns att jag kände mig snygg och frän.
Det är viktigt. Jag vill alltid känna mig snygg. Inte så konstigt kanske, men så är det i alla fall.

Nu ska jag sluta tänka på 90-talet och istället sända P3 Nyhetsguiden. Det ska bli roligt.
Tack och hej.

DET HÄR ATT JAG RÅKADE KÖPA EN BRÖLLOPSKLÄNNING

Är helt sant, jag skulle på maskerad och det här var det mest välsittande och fantastiska plagg jag någonsin provat. Så jag köpte den och var glad i hågen tills personen i kassan sa ”Grattis” och ”När är det dags?”. Då förstod jag.
När Loves syster och hennes familj var här förra veckan sa hon ingenting, hon strosade runt här hemma och bröllopsklänningen var som den stora elefanten i rummet. Alla visste. Ingen sa nåt. Det gjorde att jag helt enkelt var tvungen att utbrista ”Det var inte meningen!”.
Här är den i alla fall, och nu väntar den bara på bättre tider, en annan maskerad (jag hade inte hjärta att bära den förra gången), ett frieri eller en kemtvätt.

MITT EGET VÅRUPPROR

Jag läser Emma Sundhs blogg mest hela tiden, och har funderat lite över att kanske klä på mig mina allra vårigaste kläder och fotografera det, men jag känner mig inte helt bekväm med det, så jag avstår. Istället gör jag något annat, som kanske inte heller är så bekvämt, men ändå. Idag har jag mailat och frågat lite människor som jag sökt jobb hos och undrat varför de valde någon annan. För att få reda på lite mer om mig själv. För att vara lite, lite bättre nästa gång. Mitt eget våruppror handlar helt enkelt om att våga ta reda på saker jag måste bli bättre på och förändra.
Hittills har jag dock inte fått några svar, men jag har ändå vågat, och det är alltid något tänker jag.
Imorgon ska jag träffa Emilia på SVT och prata mobbning, nervöst men roligt. Och också något nytt. Snart ska ni se att jag övervinner höjdskräcken och står på en stege också. Eller börjar gosa med spindlar.

Och jag tog på mig nåt vårigt också faktiskt. Ett perfekt fynd från Emmaus. med prickar,  blommor och räder i ett.