Jag vet inte när det började, men jag tror att det var tidigt, eller jag vet att det var det. Jag kom på att enda sättet att synas för mig var att ha åsikter, är du inte älskad, kan du enkelt bli hatad, lite så tänkte jag, och i vilket fall som helst fick jag uppmärksamhet. Irriterade klasskamrater, irriterade kommentarer efter krönikor och flyförbannade lärare.
Jag sa vad jag tyckte och tänkte inte särskilt mycket efter alltid. Jag minns hur jag emotsatte mig bokkanonen och istället tyckte att det allra bästa väl var om vi alla läste överhuvetage och jag sågade JM Coetzee till den milda grad att min svensklärare blängde på mig när hon satte mig framför henne på en stol och sa att han minsann vunnit Nobelpriset. Jag gillade inte Onåd bättre för det.
Det fortsatte så, och det har fortsatt så.
Jag kan inte sitta tyst när Bildt visas i TVrutan utan jag måste skrika AVGÅ! så högt att min pappa frågar vad fan det är frågan om. Och jag kan inte vara tyst eller hålla med eller inte hålla med men inte säga något. Ibland går det till sån överdrift att jag sätter mig med datorn mitt i middagar hemma för att diskussionen blir så häftig att ingen av oss klarar av att omfamna den. Och Love säger alltid: gud vad du tycker mycket.
Jag försöker engagera mig även om det inte är bara mig som person det rör, och det är här det kommer, min frustration, över hur människor ser andra fara illa men bryr sig först när de själva fått en släng av det. Jag kan inte förstå att det är okej att personer låter hållas, tills det berör den egna personen. Då är det värt att reagera.
Det är det värsta jag vet. Alla strider kan inte utkämpas, men när folk runt omkring en far illa, då kanske det är värt att reagera, trots att du själv inte omnämns i blogginlägg, krönikor eller samtal. Det kanske är bra att bojkotta då, trots att du som egen person förlorar något, ditt jobb, dina klubbar, dina fritidsintressen eller dina pengar påverkas. Det kanske är värt det.
Tova Wellton visade på civilkurage när hon gick emellan en misshandel i tunnelbanan. Jag tycker att ni andra kan visa det på andra sätt om ni inte hittar någon fysisk misshandel att gå emellan.
Ni kan till exempel tydligt välja sida när någon trycker ner någon annan eller när någon beter sig illa. Då kan ni reagera. Ignorera eller agera, men ni kan välja sida, även om ert namn inte nämndes.
Tack på förhand.
Det här skulle egentligen förklara varför jag slutat på Nöjesguiden, men det får bli senare. Jag blev så irriterad.
Emerentia Leifsdotter Lund 