I VÄNTAN PÅ FRAMTIDEN


Det har gått segt med bloggandet. Mitt löfte om att från oktober skriva här varje dag har inte hållits. Men det är inte bara skriveriet som gått segt.
Efter att ha jobbat på korta kontrakt i några månader och samtidigt sökt jobb ville jag bara ge upp. När jag börjat söka jobb i skobutiker bara för att ha en inkomst, sökt jobb som marknadsassistent på något fräsigt bolag, men aldrig ens fått ett tack, men nej tack av någon av dem.

Det är som att livet varit på paus. Trots att alla andra jag mött som också gått på korta kontrakt, som kämpat med projektanställningar och personalpolitik från helvete säger att en inte får pausa. Att livet måste levas. Men när någon retoriskt frågar ”O när hade du tänkt att jag skulle hinna skaffa barn i den här branschen?” skiter jag i att det är en retorisk fråga utan svarar ändå. EXAKT! Säger jag. Skithögt. Fast bara inom mig. I verkligheten försöker jag räkna på SGI och förstå försäkringskassan om jag någon gång inom räckbar framtid skulle våga släppa sargen och tryggheten och faktiskt välkomna framtiden, trots att jobbmarknaden är så oviss.

Jobb är så viktigt. Status är så viktigt. Vem är jag om jag inte har ett häftigt jobb? Är jag någon då?
Och varför gick det så snabbt från att vara ung och lovande till att vara bara ingenting. Varken ung eller gammal och inte så lovande, men inte heller så erfaren?

I varje annons står det att företagen söker utbildade, hungriga, nyfikna och peppade, men samtidigt erfarna och gamla i gemet. Du ska komma med nya vinklar, men samtidigt känna branschen utan och innan. Och ingen går att passa in.

Och när något roligt väl dyker upp, är annonsen redan skriven åt någon fräck snubbe som öronmärkts från jobbet med allt ”ska göras rätt” trots att det inte alls görs rätt.

Efter veckor av väntan. Spontanansökningar utan svar. Eller löften om möten, nya kontrakt och ”snartsnartsnart” vet vi vem vi valt.
Då känns det så förbannat skönt att kunna slappna av. Att veta att efter jul. Då har jag ett jobb. Ett skitroligt jobb som jag kommer älska. Som redan ger mig en massa energi. Där det bara är att hugga i. Utan att oroa sig för vad jag ska göra om två veckor. Eller tre. Eller tio.
Ett jobb. Som att fått livet tillbaka.

Annonser

Ä’RU LÖNSAM LELLE VÄN?

Jag borde baka en kaka, proa på , se hur lång tid det tar för mig som nybörjare, öva. Men istället läser jag Linda Lomelinos tårtbok och drömmer om att kunna göra allt det där, men samtidigt slippa äta. Jag är ju inte så tårtförtjust liksom.
Och när jag läst klart tårtboken fastnar jag på en jag-vill-ha-jobb-sida på facebook. Slås av hur många som inte har jobb, slås av hur få jobb det finns ute på arbetsförmedlingen, slås av att det är ett helvete att söka jobb.
Det är ett helvete att vara lönsam, kunna betala skatt och mat och hyra och varor som behövs för att leva. Jag lever, alltså finns jag. Jag har pengar alltså finns jag.
För inte så värst längesen skrev jag ett antal personliga brev per dag. Skickade dem och CV:t till någon generisk email och fick inte svar. Jag följde upp en del av dem härom dagen, fick mest svaren ”oj vad dumt, den är redan tillsatt”. Ibland får en ju inte svar alls.
Som tidningen jag provjobbade för en dag som skulle ”höra av sig” men som aldrig gjorde det.
Det borde du gjort själv! kanske du tänker nu, men nej, det tänker jag inte göra. Att ha skrivit en spontanansökan, jobbat gratis en dag, producerat material och sen inte ens få en uppföljning? Jag hade alldeles tillräckligt visat att jag ville ha jobbet och klarade av det. Att ringa upp och tjata bör inte ingå i söka-jobb-träsket. Det är vanligt hyfs.

”Skapa ditt eget jobb” sa någon när jag gått och dragit benen efter mig länge nog, jag pitchade och pitchade, hörde av mig till företag med fula PowerPoint-presentationer och erbjöd mig snygga till dem. De flesta ville ha idéerna och jobbet gjorda men för en spottstyver. Jag skulle vara glad att jag fick erfarenhet. Över 20 år gammal med en hög brev från CSN förväntades jag ”vara glad för erfarenheten”.

Jag drömmer fortfarande om en fast anställning, om att få lov att pusta ut, hinna bli bra på något, hinna komma in i ett klimat, lära mig kaffeapparaten ordentligt, men framför allt slappna av. Andas ut. Vara jag.
Men vad är en dröm i all verklighet.
Och precis som ett helt gäng verkar anse, så vill jag egentligen inte klaga, jag har fantastiskt roligt och lär mig nya saker varje dag. Jag skrattar hela vägen till jobbet och ibland när jag går till banken, i alla fall den 25:e.

ATT GÖRA DET EN INTE BRUKAR

Emerentia liten 1

Som att hoppa av en station innan hemstationen på vägen från jobbet. Eller gå en annan väg från affären. 

Eller prata med någon en inte pratat med tidigare. 

Eller söka ett jobb en egentligen inte vågar söka. 

Jag har inte åkt buss idag, har inte varit i affären och inte träffat någon ny spännande person. 
Men jag sökte ett jobb igår. 
Och har ägnat dagen åt att tänka att nu sitter någon och skrattar åt den där ansökan där jag valde att skicka med ett kort av mig själv som barn istället för en bild på mig idag. 
När jag fortfarande vågade klä ut mig, hålla låda, bete mig och inte tänkte efter så mycket. 
Egentligen borde jag kanske ha skickat det kortet till mig själv istället. 
Som en påminnelse om att vara jag. Att hålla fast vid mig. 
Kanske borde jag ha hittat det fotot tidigare, tittat på det mer, hittat personen med pappas farmors hatt, mammas alldeles för tjocka läderjacka och en käpp som gitarr, igen i mitt vuxna jag. 
Kanske är det inte försent. 
Kanske får jag det där jobbet ändå. 
Och får jag det inte har jag fotot i alla fall. 
Emerentia Leifsdotter Lund, en sång- och dansman. 
 Emerentia liten 2

MÅSTE JAG VARA EN TERRIER FÖR ATT FÅ JOBB?

Det pratas säkert jobb på 10000 seminarier under Almedalen. Kanske någonstans just nu. Blondinbella pratar om ungas sparande tillsammans med två väldigt vuxna människor från någon bank. Intressant med tanke på att ingen av dem är speciellt vuxna i sin livssituation. Kanske borde någon ung prata med dem. Vad vet jag.


Men nu handlar det om jobb.
Om generationers lathet eller eviga strävan efter mer.
Ha och ha och ha och ha.

Något jag länge velat ha är ett jobb. Relativt fast. Inte kontrakt september-december två påföljande år utan något emellan.

För att lösa den situationen har jag sökt jobb. Mängder. Personliga brev med mer roligheter och förre roligheter. Mer utsvävande CV:n och mindre utsvävande CV:n. Maxade resumélistor, referenser och rena fjäskbrev.
Men det händer ingenting.
Där sitter jag med min Berghs-utbildning och känner att jag inte är så där fantastiskt på något utan kanske bra på, inte ens mycket, men en del. Något av en medemåtta.

Men hoppet, det överger mig inte, så jag fortsätter. Söker kommunikatörsjobb som jag inte är i närheten av. Träffas över ”förutsättningslösa” fikor. Twittrar från event med förhoppning om att ”kanske blir jag upptäkt”. Vore väl mer troligt att jag kommit med i Melodifestivalen genom att sjunga med öppet fönster och hoppas att Bert Karlsson kommit förbi.

Jag har provjobbat gratis på tidningar, jag har skrivit otaliga brev, ansökt via hemsidor, via vänner, ja skötsamma hur tusan jag sökt, för sökt har jag gjort.

Och så till sanningen: det är inte ens alltid jag får svar.
Då menar jag inte att jag surar över opersonliga tack, men nej tack. Nej jag menar att jag har provjobbat gratis och sen inte ens blivit kontaktad igen trots ”vi hör av oss”-hälsning i slutet.

Det är vidrigt.
Det kan inte krävas av den som söker jobb att göra mer än att söka samt att provjobba. Det ska inte ingå i rekryteringsprocessen att se hur ”hungrig personen verkligen är”.
Provjobbet bör avlönas och sen bör personen som provjobbat få lov att veta hur det gått.
Och vad som inte fanns där, om det inte gick hela vägen.

Eller som någon just sa till mig.
Du behöver inte gå en ledarskapskurs för att veta att du ska höra av dig till folk. Det är allmänt vett. 

Jag ska inte behöva vara en ettrig terrier för att bevisa att jag vill och kan jobba. 

JAG ÄR BÄST: HAR MÅNGA BOLLAR I LUFTEN, SKRIVER FORT, ANDAS SÄLLAN, HAR FÖTTERNA PÅ BORDET OCH SVÅRT ATT KONCENTRERA MIG

Eh jag ljög.
Jag vet inte ens vem jag är längre känner jag.
Jag skriver personliga brev och slänger dem sen. Eller slänger gör jag ju inte, för jag skriver dem på datorn, så jag deletar helt enkelt bara texten i dokumentet och sen får det vara nog. Och så börjar jag om.
Så nu har jag hittat på diverse trevliga egenheter jag tänker att jag skulle vilja ha, men inte har. Men så funkar det ju inte. Jag måste ju vara relativt sanningsenlig i alla fall. Krydda lite kanske jag kan göra, men jag måste lägga hela fantasi-resan bakom mig.

”Emerentia heter jag.
En gång sa någon att det betydde liten fjäril på något språk, men jag fick aldrig reda på vilket och nu har jag aldrig lyckats googla det, så det måste ha varit bluff och båg eller en raggningsreplik.
Jag kan skriva. Jag gör det svindlande fort och känslomässigt och jag får ofta beröm för det jag producerat. Förr sa jag att det enda jag kunde var att skriva, men det är faktiskt inte sant, har jag lärt mig på senare tid. Jag kan både prata radio och skriva långa strategier och tänka ut smarta idéer.”

Ja, det var det. Räcker det? Säg att det räcker! Låter jag inte alldeles fantastisk att ha med att göra?
Eller ska vi köra på något helt annat.
”Hej
Jag heter Emerentia Leifsdotter Lund och är 26 år. Jag bor i Göteborg med min hund och min kille som oftast jobbar i Stockholm och därför inte är hemma så mycket. Jag är framåt och snabblärd, jag är positiv och klarar av att ha mycket att göra samtidigt.
Jag ser fram emot att jobb hos er med er fantastiska företag och få vara med att utveckla och att utvecklas.”

BLAHABLAHABLAHABLAHA

Trots mina skrivarskills och copywritererfarenhet gör jag mig bäst i verklig form. Det är då jag kan ta er med storm.

Fan.

ATT SÖKA JOBB PT 980

Jag söker jobb.

Ibland skriver jag som det är, andra gånger skriver jag det jag tror att folk vill höra.
Det slår nästan aldrig rätt, oavsett hur jag skriver alltså.
Men jag slutar inte hoppas.
Jag mailade GP:s kulturchef häromdagen. Jag tänkte att de ju ändå hade citerat mig några gånger nu och kanske skulle vilja träffa den äkta varan.
De kanske till och med vill ha den äkta varan och slippa citera mig helt enkelt.
Vi får väl se om han nappar.
Skärmavbild 2014-01-04 kl. 11.31.38

INGEN KAN TA IFRÅN DIG DIN HJÄRNA

Emmy sa det igår, eller OKEJ, hon sa typ det. Hon sa att jag alltid kommer att kunna skriva. Och så sa hon att jag kanske bara skull lägga ner det här med att söka jobb ett tag för det gör allra mest bara ont att få nej hela tiden. Det är så fruktansvärt nedbrytande att söka jobb som en tror en kanske har en liten chans att få och sen så blir det inte så ändå.
Så nu slutar jag med det ett slag tror jag. Ska bara skicka ett mail till.
Sen: Januari. Då ska jag bara skriva. För det kan ingen ta ifrån mig. Emmy har rätt.