2015 en sammanfattning

Lånade vilt av Cissi. För som vanligt är jag den som mest fyllde i Mina-vänner-boken själv pga avsaknad av större vänskapskrets. Och eftersom senaste intervjun som gjordes med mig inte ens går att hitta på internet längre är det väl inte mer än på tiden.


150707_emerentia-love_olle-kirchmeier_001
Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Jag gifte mig, det var en första som förhoppningsvis också blir sista. Fast vi tänkte nog ha fest den sjätte juni varje år i framtiden. Och till bröllopet hörde en (fast egentligen två) bröllopsresor. Och så tackade jag för mig på SVT. Det har aldrig hänt förut heller.

Genomdrev du någon stor förändring?

Förutom att bli någons fru. (Och att någon blev min man) Så var det var ju det här med att tacka för mig. Och sen tacka ja till någonting annat. Ett jobb med en tidning istället för med TV. Släppa sargen och våga tänka att ”det ju inte kan vara så farligt” och så köpte vi hus. Det är stort. Huset är också stort, nu kom jag på det där med lamporna igen, vi saknar kanske en tio lampor för att ha ljus om sisådär 30 dagar då vi flyttar.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja min partner in crime. Jag ser mig numera som tant. Inte moster och inte faster, men tant, någon slags titel måste jag ju ha. Ska sanningen fram ploppade det ut ungar åt höger och vänster i år. Väldigt roligt och praktiskt att jag lärde mig sticka så att jag hade något att ge bort också.

Skärmavbild 2015-05-02 kl. 17.56.45
Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas
?
6 juni. Love och jag mot framtiden.

Evert+Emerentia
Dog någon som stod dig nära?

Evert. Min lille plutt somnade in i somras. Det var det värsta jag varit med om. När sommaren kommer ska vi begrava den lilla urnan under en buske i vår trädgård. I övrigt slapp jag begravningar i år.

Vilka länder besökte du?
England och Tyskland. Trodde det skulle bli Frankrike också, men det hanns inte med.

12813781
Bästa köpet?
Vårt hus, vårt gigantiska köksbord till vårt hus och mina höga-men-promenadvänliga-skor.

DSC_2825
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att Love och jag gifte oss och att vi under året hittat oss lite mer. Att vi skrattar sådär obrytt igen och kan ligga och skratta tills natten kommit och vi egentligen borde sovit för längesen, men det går liksom inte att sluta. Och så att det kom ett barn i somras också, han som jag är tant till. Då grät jag bakom mina solglasögon och alla andra trodde jag tyckte Blåvitt var extra fina just den dagen.

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016?
Små tassar mot trägolv. Och starkare armar.

Vad önskar du att du gjort mer?
Lyssnat på mig själv och struntat i förväntningar.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Ångrat mig och haft ångest över saker.

Skärmavbild 2015-12-30 kl. 23.41.06
Favoritprogram på TV?
Making a Murderer, The Jinx och Bron. Som P3 dokumentär fast på TV.

Bästa boken du läste i år?
Lilla Smycket av Peter Modiano.

Största musikaliska upptäckten?
Det som ibland läcker ut från vårt arbetsrum.

Vad var din största framgång på jobbet 2015?
Att jag fick möjligheten att jobba med Årets Sockerbagare från ax till limpa och nu att jag vågade tacka nej till att fortsätta och istället hoppa på att ta över som ny printchef på Djungeltrumman. Och att jag, trots att jag inte kände mig ett dugg säker valde att prova fem kvällspass på GP. Nu är det gjort och jag har utmanat mig själv.

Största misstaget?

Att jag varit för snäll. Som vanligt.

emerentia+evert
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag har nog varit mer mitt emellan. Med både Himalaya-höga-toppar och avgrundssvarta dalar. Att förlora Evert, men samtidigt vet att han inte längre mådde dåligt. Så har det varit mest. Att det onda också har något gott. Och när jag inte vågat lyssna på mig själv och varit för snäll har det istället gått ut över mig själv.

Vad spenderade du mest pengar på?

Bröllopet och onödigheter. Loppis-”fynd” jag inte behöver.

Något du önskade dig och fick?

Världens bästa man och ett himla bra bröllop.

Något du önskade dig och inte fick?
Nä, jag tror inte det. Fred på jorden.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Som alla födelsedagar firade jag den på Smaka bland vänner. Åt gravad lax, som vanligt och gick inte hem förrän natten kom.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att det politiska läget varit annorlunda. Att jag kunnat göra mer.

mimi+willie
Vem saknade du?

Min syster sen hon flyttade och Stockholm. Alltid Stockholm.

De bästa nya människorna du träffade?
En kvinna som heter Maria som jag köpte tre Faktum-kalendrar av. Det var mitt års mest givande möte.  Vi smsar ibland.
 
Mest stolt över?
Att jag vågat. Och att jag var med och samlade ihop över 30 000 till några som behövde det mer.

Högsta önskan just nu?
Att januari ska gå fort och att vi får flytta in utan problem.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jobba lite mer koncentrerat. Fakturera mer löpande. Lägga undan pengar och hjälpa andra. Och så tänker jag källsortera bättre och läsa mer om höns.

JAG ÅT EN SNORKRÅKA AND I LIKED IT

Det har hänt ganska många gånger det senaste. Jag vaknar i panik. Det jag drömmer är alltid samma sak. Att jag blir påkommen.
Jag kan bli påkommen med vad som helst, att inte jobba, att inte vara den jag utsäger mig att vara. Eller som i morse. Att jag äter snorkråkor.
I drömmen sitter jag i min systers vita soffa i hennes perfekt inredda hem (åh hon har sån känsla den här systern att jag blir grön av avund), vi pratar om saker som vi brukar prata om, livet och män och roller och minnen. Hon står i köket, vid diskbänken med ryggen åt mig, men plötsligt vänder hon sig om och frågar:
Åt du just en snorkråka.
Jag vet inte vad jag ska svara. För det är sant. Jag stoppade i min snorkråkan som om att det var rester av en måltid. Inte glupskt, men som något som var tråkigt om det förgicks.
Hon frågar igen. Jag är tyst. Det är nu jag vaknar.
Jag har tänkt på drömmen sen i morse. När jag satt på toaletten insåg jag att jag var rädd att dörren skulle ryckas upp och att jag skulle bli påkommen med att kissa.

När det kommer till snorkråkorna finns det en annan historia. Min syster och ajg ligger i våra föräldrars gigantiska säng. Bland fluffiga täcken och miljoner kuddar pratar vi om ditt och datt, vi är inte tillräckligt stora för att prata om män eller liv eller minnen, så vi pratar nog om något annat, men pratar gör vi i alla fall. Honfrågar om jag gillar snorkråkor. Och så petar hon in fingret i näsan och gräver runt och stoppar det sen i munnen.
Jag gör samma sak.
Efteråt säger jag:
Smarrigt!
Det finns bara en hake. Min syster har inte alls petat in fingret i näsan, utan hon har haft det på andra sidan näsborren, en synvilla. Hon har helt enkelt lurat mig.
Jag får panik när jag inser vad jag gjort.
Jag får henne att svära att aldrig berätta och att aldrig använda ordet ”smarrigt” mer.
Och när mamma eller pappa vid middagen säger att måltiden var smarrig får jag spel.
Efter det är inget längre smarrigt i mitt liv. Ordet är utraderat.
Det värsta? Jag gillade snorkråkan. ”Smarrigt” var genuint och äkta menat. Det var inte hittepå eller charad. Det kom från hjärtat. Jag åt en snorkråka and I liked it.

CHOKLAD HJÄLPER INTE ALLS

Hörrni, godmorgon eller goddag.
Snart ska jag träffa min mamma. Vi ska ses på lunchen. Vi lär promenera, för det är vårt största gemensamma intresse. Och så tänkte jag att jag kanske skulle ta med henne och äta falafel. Jag är inte säker på att hon provat falafeln mitt emot jazzhuset än nämligen.
Igår träffade jag två hemskt smarta personer. De fyllde mig med hopp. Det var trevligt och en av dem sa att mina föräldrar verkar spela stor roll för mig. Jag filosoferade lite över det. Eller nej, det gjorde jag inte, jag ringde min pappa direkt, men det var upptaget och sen ringde jag min mamma och där fick vi väl svaret. Utan mina föräldrar vore jag ju ingenting. Inte ens född.
Förutom att ha roligt vill jag att mina föräldrar ska vara stolta över mig. Det tror jag att de är. Eller, det vet jag att de är.
Mina häftiga föräldrar som gick ur svenska kyrkan på grund av kvinnoprästmotståndarna. De kunde ju inte stå bakom några som inte tyckte att deras döttrar skulle få bli vad de ville.
Mina häftiga föräldrar som tagit med mig och min syster runt jorden för att vi ska se en massa och förstå oss på det hela lite bättre.
Mina häftiga föräldrar som vägrade lyssna på fröknar och skolor när de försökte få lågstadiemobbningen att ”inte vara personlig” och som istället skrek och gormade.
Nej, nu har jag skrutit tillräckligt om mina föräldrar. Nu ska jag träffa min mamma och prata med henne istället för om henne.

!SIENTATE!

Sätt dig ner. Sätt dig ner här på pallen. Och se ut över det som inte du äger, det som inte äger dig, det som inte äger någon. Ingen som äger dig. Det är ingen som äger det. Ingen äger mig. Mig äger ingen.

Det finns 1000 historier som jag påbörjat, 500 noveller jag skrivit en första mening ur. 670 Word-dokument som jag börjat med en stulen mening, ett stulet ord. En lånad fras. Ett överhört uttryck.

När jag ska visa Magnus hur jag vill ha bokomslaget tar jag med mig två böcker, en av Kerstin Thorvall och en av Tove Jansson.

När jag ska gå och klippa mig visar jag en bild av någon i en simpel, rak frisyr men med ett fint leende. Egentligen är det leendet jag vill ha. Inte frisyren.

Jag tar på mig min mammas klänning och ett par billiga skor. Jag dricker pastisse och ler. Jag blir kindpussad och jag ler igen. Någon håller om mig. Och jag ler igen. Det har blåst hela dagen och mitt hår har aldrig varit så rufsigt innan. Jag tänker att jag ser ut som min mamma.

För några dagar sen skrev jag en novell. Två personer har fått läsa den. Tre. Liza, Mary och John. Det är en salig blandning människor, en politiker, en fotograf och en ljudproducent. Jag tänker att det speglar mitt liv. Den saliga blandningen.

Min syster är i Nice, min pappa i Göteborg, min mamma på Tjörn och jag snart i Stockholm, sen; Världen. Jag gör det jag vill göra för att jag kan.

Sätt dig ner. Sätt dig ner här på pallen. Och se ut över det som inte du äger, det som inte äger dig, det som inte äger någon. Ingen som äger dig. Det är ingen som äger det. Ingen äger mig. Mig äger ingen.

JAG HAR ALLTID RÄTT

Det blir enklast så. Att ha rätt alltså.

Speciellt har jag rätt när det gäller mobbning. För det vet jag så himla mycket om. Egen erfarenhet kan man säga. Egen erfarenhet är alltid bra.

Det fanns liksom en tid då jag tyckte att allt var jobbigt, en tid då jag önskade att jag skulle vara någon annan. Någon som inte var jag. Fast allt skulle inte vara annorlunda. Jag skulle ha samma mamma. Och samma pappa. Och samma syster. Men jag skulle ha fler syskon. Ett helt gäng syskon. Bröder. Storebröder och några storasystrar också.

Det jag ville ändra mest av allt var mina läppar. De skulle vara smalare och finare.

Och mina lår skulle vara smalare.

Sen skulle min gympapåse vara från Adidas eller Nike. Och mina jeans skulle inte vara från Lindex utan från JC.

Och sen när jag var 15 skulle jag vara kysst sen flera år tillbaka. Jag skulle ha hånglat redan när jag var 13, det var liksom det som var tanken.

Det blev aldrig sådär.

Mina läppar är lika stora som innan, men de matchar kanske ansiktsstorleken lite bättre nu. Mina lår är nog lite mindre och eftersom jag inte tränar tänker jag inte så mycket på gympapåsar.

Och kysst det har jag blivit nu, men det tog ett tag.

Jag önskar ibland att mitt liv såg annorlunda ut. Men det gör det inte.