ENDOMETRIOS ÄR INTE VANLIG MENSVÄRK

Skärmavbild 2014-06-12 kl. 22.10.32

Emmy sa åt mig att titta på Aktuellt idag. Så jag gjorde det. De pratade om endometrios. Sjukdomen kvinnor kan ha.
Definitionen enligt Wikipedia:

Endometrios är en kronisk gynekologisk sjukdom som innebär att rester av livmoderslemhinnan vandrar ut i kroppen, i stället för att följa med menstruationsblodet ut genom slidan.

Eller som en läkare sa till mig ”du har kanske livmoder lite varstans”.

Ja, kanske har jag det.
Kanske har min livmoderslemhinna vandrat upp i kroppen och kanske blöder den lite varstans.
Kanske.
egentligen vet jag inte riktigt än för jag har inte fått någon diagnos.
Men 10 år efter mitt första besök på gynakuten, men så svåra smärtor att jag inte kunde gå, inte prata, bara skrika, bita på en handduk, ligga och vrida mig i plågor, verkar det inte bättre.
De gjorde ett ultraljud för ett år sen, inte så vidare säkert sa de, men de såg ingenting där och då kunde jag faktiskt åka hem. Mensvärk har ju de flesta.
Men jag har inte bara mensvärk.
Jag har ont när jag har sex. När jag kissar. Ibland bara i vanliga fall.
Det kan hugga till i magen lite när som helst.
Och de senaste månaderna har jag haft mens i 2-2,5 veckor varje månad. Den har kommit och gått lite som den velat.
Oftast vaknar jag mitt i natten av att jag har ont, jag hoppas innerligt att jag inte vaknat för sent och att tabletten ska hinna verka innan de värsta smärtorna kommer. Vaknar jag för sent väntar kaskadspyor, yrsel och svettningar.

Det tråkigaste: att de flesta som drabbas väntar i 7-9 år på sin diagnos.
Och att en försent ställd diagnos kan leda till barnlöshet.
Eller döden.

Men vi har tid, och mensvärk, det har ju de flesta.

Annonser

HEN KAN DU VARA SJÄLV, GUBBKÄRRING!

Hen hen hen. Eller HEEN som jag tydligen uttalar det.
Jag gillar ordet, inte bara för att det är kortare i tweets när en ska skriva han/hon. (4 tecken kortare!)
Jag var pojkflicka ett slag, eller ganska länge, jag ville inte ha rosa, utan blått, jag ville ha baggy-jeans istället för kjol och klänning. Jag gick i pappas Timberland-tröja, trots att det var så stor att jag drunknade i den.
Min pappa lärde mig slåss och jag ville inte ha några tjejiga intressen. Jag ville spela fotboll istället för att dansa. Men samtidigt gillade jag att sy. Jag gillade att pyssla och jag gillade att sjunga. Men jag gillade också att spela gitarr. Och jag minns att jag läste ett reportage där journalisten skrev om en tjej som spelade gitarr ”jag trodde hon spelade bas, för så bra kan inte tjejer spela gitarr”. Jag var alldeles ny tonåring och jag visste kanske inte riktigt vart jag var på väg. Jag blev fnissig när Anders i min klass tittade på mig, och jag tyckte det var spännande med smink, men jag ville inte vara tjejig och sitta och fnissa i ett hörn.

Jag kanske inte var någon hen i meningen att jag inte kände någon könstillhörighet, jag gick inte och kände mig fångad i min kropp eller i mitt kön. Men jag kände mig fångad av vad de andra tänkte och tyckte. Att jag var för vild, att jag var för galen, att jag var för aggressiv, att jag var för killig. Att jag inte hade tjejkompisar. Att jag inte hade tighta tröjor eller att jag hellre spelade fotboll och försökte hänga på killarna.
Att vara vän och snäll fungerade liksom inte. Att inte vara pratig och rättfram och högljudd, det funkade inte.

När jag var 11, 12, 13, 14, 15, 16 år kanske det inte hade hjälpt med ett ord som Hen. Men kanske hade det gjort det. Kanske hade jag känt att det varit enklare att välja, om jag just inte var tvungen att välja.
Kanske hade jag då känt att allt var lite öppnare, och världen var lite mer full av möjligheter.
Men vad vet jag.
Hen fanns ju inte i min värld när jag var 11, 12, 13, 14, 15 eller 16 år.