VARFÖR

Måste jag så fort någon ägnar mig mer än en sekund av en minut bli förälskad?

Måste jag efter en enda utekväll tro att vi ska vara bästa vänner för alltid?

Måste jag efter två korta meningar börja fundera över hur våra barn ska se ut?

Jag har alltid tagit ut allt i förväg. Jag packar min väska en månad innan jag ska resa iväg. Jag skriver listor över hur min begravning ska utformas. Jag planerar livet när jag sagt hej till någon över en bardisk. Och jag öppnar mig efter två vänliga ord. Det är som det där med att horor aldrig kysser på munnen. Jag borde börja jobba så. Jag borde aldrig säga ett ord. Eller tänka en tanke.

Det är dags att sluta vara så godtrogen. Här kommer den nya, stenhårda Emerentia.

Vi ses i tunnelbanan.

DAGENS ORD I SAMARBETE MED JOCKE WALLGREN:

Köttklister

VÄXER NÄSAN HELA LIVET?

Om så verkligen är fallet kommer det vara synd om Paul Smith när han fyller 100. En enda stor näsa blir han då.

ATT JOBBA MED REKLAM

Det var liksom aldrig min dröm.

Men så helt plötsligt jobbade jag på Forsman&Bodenfors, och helt plötsligt hade jag kommit in på Berghs och nu har jag betalt mina 170000 kronor för mina två år i Stockholm. Och helt plötsligt har jag sökt jobb i Göteborg.

Ska jag tillbaka nu? Jag tänker på det hela tiden, vart jag egentligen ska bo. När Emelie och jag spelade igår och andra Emelie var och lyssnade. Och när jag ligger i min helt fantastiska lägenhet och solen skiner. Då ska jag ju bo här. Men när jag på söndagmorgon berättar att jag kommer tillbaka till helgen och när jag sitter på tåget och tänker att det är så långt tills jag kommer tillbaka då vill jag inte alls vara någon annanstans. Eller när fiskmåsarna skriar och det är så grått att det inte finns något annat att göra än att gå barfota över parkettgolvet och minnas saker. Som när pappa spelar Pavarotti på nyårsnatten och bara han och jag är uppe.

Att jobba med reklam är inte så jäkla häftigt. Det mansgrisigt. Tilltrasslat och ganska roligt. Jag vill ju bara skriva. Det är det enda jag kan.

MINA VÄNNER

Nu tänkte jag göra som så att jag presenterar mina vänner. Gamla och nya. Och så några som jag gärna skulle bli kompis med.
MALIN GABRIELLA NORDIN

Malin och jag träffades när vi kanske var 14. Eller 13. Jag minns inte riktigt. Men jag minns att hon hade page. Och att hon kallades för Hiroshima. Jag har önskat att jag varit Nagasaki sen den dagen. Så att det liksom skulle vara mer självklart att vi var vänner. Jag har skrivit flera sidor om Malin. För att hon betyder så mycket. Och för att jag tycker så mycket om henne. Och för att jag vet att jag skulle gör vad som helst för henne. Ibland ringer hon mig när hon sitter i taxin hem och då lägger jag mobilen på kudden och pratar tills hon är innanför dörren. Andra gånger dricker vi vin på min balkong.

EVELINA HULTQVIST

Evelina och hennes tvillingsyster Emmeli började på Schillerska samtidigt som jag. De första veckorna trodde jag att det var en och samma person, men med olika hårfärg varje dag. Jag minns hur jag tyckte att de var de häftigaste jag någonsin träffat. Sen en dag var de plötsligt borta från skolan. Och sen, något år senare, träffades vi igen. Och jag minns inte hur det hände, men jag minns hur jag så hemskt nervös en kväll hos min pojkvän lyfter luren och ringer Evelina efter att ha fått hennes nummer av Patrik och när hon svarar läser jag den förnedskrivna texten jag skrivit för att inte komma av mig. Hon ville följa med mig den kvällen och fota Lambchop.

RACHEL LACHENARDIERE

Det var nog en dag i mars. För jag tror att det var lite blött på marken och att min mamma kommenterat om jag verkligen skulle ha på mig mina Converse i detdär vädret. Mars väder är ju allt som oftast ganska dåligt i Göteborg. Då fick man fortfarande röka på Café Java på Vasagatan och sofforna kom från Myrorna och var så nedsuttna att ingen kunde ta sig upp ur dem på flera timmar. Så där satt jag, men någon jag nästan inte minns, men hon hette Carolin, och hennes kompis skulle komma förbi. Då öppnade hon dörren. Rachel. Sen åkte vi till Jönköping och tre år senare började vi i samma klass på Schillerska. Jag minns hur vår historielärare kallade oss för de svarta, med tanke på vårt hår. Vi skaffade pojkvän samtidigt och det tog slut nästan samtidigt också. Innan dedär gymnasiepojkvännerna tryckte i ut skolans snyggaste killars scheman och satt och väntade på dem i korridorerna.

ALEXANDER GUSTAFSSON

Det finns inget dokument om hur Alexander och jag träffades, för det gjorde vi inte, vi började chatta på Facebook och utböt långa fraser hela nätterna när jag var olycklig och värd någonting. Alexander illustrerar de finaste av illustrationer och ibland fascineras jag av att han är så liten men gjort så mycket. Men så minns jag att han bara är ett år yngre än mig och det är ju inte så stor skillnad. Ibland har vi låtsats att jag är hans storasyster. Jag vet inte varför vi gör det egentligen. Det kanske mest är en rolig sak. När Alexander blev kär försvann jag lite ur hans liv. Det är lite tråkigt att ha kära vänner när man själv inte alls är kär. De är ju så lyckliga. Om jag får bestämma är Alexander alltid lycklig. För evigt. Och jag vill nog vara hans kompis ändå. Så nu har vi lovat varandra att inga tjejer eller killar får komma emellan. Det är en bra överrenskommelse.

CARINA ÖSTLUND

Carina var det finaste jag sett. Jag tror att jag kanske var en sisådär, femton när jag såg henne första gången. Det var på P3guld och jag var stum av förundran med alla musiker och kändisar. Jag var helt säker på att Carina var sångerska i världens koolaste band som jag missat. Det var hon inte. Några år senare träffades vi i en reception på en reklambyrå. Hon hade gillat mig direkt sa hon. Jag gillade henne redan innan, men det visste hon inte. Ibland när vi är ute tillsammans frågar folk om hon är min syster. Varenda gång tvekar jag och vill säga ja.

JONAS BERG

Jag var tio år och dödskär. Jonas hade världens blåaste ögon och sommarens blondaste hår. Han var inte alls kär i mig som jag var kär i honom. Sen var han kär i mig, och jag var inte kär i honom. Och sen så var vi tillsammans ett tag, hade körtelfeber och tog studenten. Men så gjorde jag som vanligt och var elak.  I några år var jag rädd att jag dödade honom. Men sen så träffades vi och i somras badade vi mitt i natten och satt vid bryggan och dinglade med benen igen. Tolv år senare.

ANNA VIKSTRÖM

Jag har känt Anna sen hon föddes. Innan det var jag bästa vän med hennes bror istället. Idag hörs vi inte så ofta och hennes bror är förlovad. Men ibland tänker jag att det inte spelar någon roll för vi vet ju att vi finns där hela tiden. Som en syster ungefär. När Anna var sexton firade hon sin första jul utomlands, ensam. Vi hade en tradition innan det att hon sov över hos mig 22-23 december, men efter det året blev det inte så. Jag saknar henne kvällen den 22e.

AZRA OSMANCEVIC

Efter gymnasiet fick jag panik. Så då hoppade jag på en kurs i Geografi, för jag tänkte att jag ju var bra på det i gymnasiet. Alla på uppropet hade foträta skor och sånadära byxor man kan göra till shorts. Utom två tjejer. En av dem var Azra. Vi hade högklackat på exkursionerna och klättrade berg i regn och kjol. Och så slickade vi på stenar i ett halvår tills vi kom på att det inte alls var så intressant som vi trodde.

Och så de som jag så gärna skulle vilja lära känna bättre, eller kanske bara hitta tillbaka till:
EMELIE STORM, PATRIK CARELAND, FREDRIK ÅSLUND, EMMELI HULTQVIST, NIKLAS MELLGREN, PONTUS TENGGREN, JOLINE OLSSON, ANNA TASCHA LARSSON, GABRIELLA LILLIESKÖLD, MALIN BERG, MAGNUS OLSSON, DANIEL ESKILS, MARTIN EHRENCRONA, JOCKE WALLGREN

KÄNN INGEN SORG FÖR MIG GÖTEBORG vs VISSA VÄNNER SKULLE JAG INTE BYTA BORT MOT DÖDEN SJÄLV

Nu ska jag snart åka, eller ja, om några timmar. Sätter mig på tåget o åker ba. Usch vad tråkigt känner jag nu. Jag har tittat på bostadsannonserna med dagens GP idag. Jag kanske vill flytta hem. Eller så vill jag det inte. Det brukar vara så. När tåget rullar in på perrongen i Stockholm känner jag alltid att jag vill stanna där hela livet ut. Men vad gör jag då om livet är i Göteborg?

Jag var med om en sån fin sak i helgen, Evelina, Niklas och jag var på filmfestivaltältet och dansade. Det luktade lite prutt eftersom toaletten stod mitt i tältet och det var inte så mycket folk där som vi hoppades, men det var fint ändå.

Evelina och jag har varit utan varandra ett tag, och egentligen vet jag inte alls vad som hände då, men någonting hände, och jag tänker att det mest var mitt fel. (denhär låten Evelina, det handlar om det) För det var det. Men i alla fall. Vi har löst det, för vi pratade och helt plötsligt i somras kändes det som om att allt detdär inte alls hade hänt. Det var precis som vanligt och sen blev det jul och vi tillbringade hela juldagen tillsammans och sen nyårsafton.

Med Evelina är det så att det inte gör någonting om vi inte hörs varje dag. För jag vet att hon finns där ändå. Och när vi ringer varandra blir vi alltid glada. Ibland glömmer man bort att ringa för att man läser varandra bloggar och allt som händer på Facebook, så man glömmer att man inte pratat, men det gör liksom ingenting för det är så roligt att ses när man ses. Och höras när man hörs.

I alla fall. I lördags i festivaltältet. Så skulle Evelina presentera mig för en annan tjej som heter Mathilda, och så säger Evelina >Dethär är en av mina bästa vänner, Emerentia< och då blir det som att kroppen inte längre är min kropp utan någon annans. Jag flyger ur kroppen och tittar på höljet som står där i blommig klänning och tar någon i hand. Den där kroppen tillhör mig. Den andra tillhör Evelina. Den tredje tillhör Mathilda. Och där står två som är bästa vänner.

Det kändes som när Andrea Alexandersson bröt vänskaps-hjärtan när vi var 10. Men Andrea hade redan ett annat som hon brutit med någon annan. Jag har kvar min halva i en ask. Jag har inte pratat med Andrea på flera år. Jag tror att hon har hund.

Evelina har en näve bästa vänner och ett helt tjog bra vänner och 1001 vänner. Jag är bara lycklig över att få vara en av dem.

NÄR MAN ÄR KOMPIS MED GUSTAV GELIN

Får man ibland spela skivor med honom. Och så tar han hemska kort som han sen visar upp för hela världen. Vart är min fingertopp på det här fotografiet? Inne i hjärnan?

I alla fall så spelar jag skivor på Tranan ikväll. Jag spelar alla önskelåtar om jag har dem. Så kom!

GÖTEBORG TUR&RETUR

KÄNDISAR ÄR VI ALLIHOPA

Dopplergang vecka.

TOALETTBESVÄR

Det är så typiskt, jag kommer hem och mamma och pappa är inte hemma, jag är så kissnödig att jag har hållt på att kissa på mig ände sen jag bytte spårvagn. Och sen finns det inget toalettpappar på toaletten! Där sitter jag med byxorna nere och tänker efter om det finns några servetter på toaletten, det gör det inte. Och så ringer det på dörren. Det är en kille som vill sälja något till sin skolresa till Polen. Jag köpte inte skiten han sålde. Det enda jag ville ha var toalettpapper.