Jag hittade min almanacka i källaren. Allt som har med tid och rum och planering har fått stryka på foten sen Styrbjörn kom. Och almanackan hade hamnat i källaren. Jag har ingen aning om dagarna utan räknar bara utifrån när han föddes och när Love ska gå tillbaka till jobbet, vilket visade sig vara nästa vecka, jag blir som min mamma som fascineras över hur fort tiden gått. Det känns evighetslångt sen nionde augusti, men det är det inte.
När jag väl lokaliserat mig i tidsrymden inser jag att idag skulle han kommit, om han varit framme på planerat datum.
Istället är han över sex veckor. Och mår nog som bebisar mår mest. Somnar ibland bara till pianokonsert och vill helst äta hela tiden.
Men jag undrar när oron ska lägga sig. När jag ska sluta rycka undan filten för att få se andetagen. Det verkar inte som att baby bluesen tog mig, kanske blev det en alldeles för chockartad start, där överlevnadsinstinkten var det som fick ta över och inte funderingarna. Eller så är det tack vare det fantastiska stödet vi fick på sjukhuset. En enda sjuksköterska kan jag klaga lite på, alla andra var fantastiska, från överläkaren till förlossningsläkaren, barnsjuksköterskorna och undersköterskorna på Neonatal. Skrattade, skojade och brydde sig, trots överbeläggning, dåliga resurser och superstress. Där låg jag och kände mig som en prinsessa, bortsett från min uppskurna mage, kateter och oförmåga att röra mig. Men oron finns där ändå, kanske försvinner den aldrig, kanske är det just det här som är föräldraskap. Att alltid oroa sig.
Emerentia Leifsdotter Lund 