INFLUENCERS ÄR VI ALLIHOPA

Ja, influencers är vi allihopa, allihopa, allihopa

Professionella influencers är vi inte allihopa, så är det absolut.
Men, oavsett om man väljer att göra samarbete, markerade eller omarkerade sådana, ta betalt i smyg eller fakturera synligt eller om man stoiskt väljer bort detta, trots följargrupper på låt säga 170 000 personer, är man en influencer. För att hävda att ens sysselsättning och yrke är att vara influencer är en sak, men har egentligen inget med inflytande att göra, det är bara en lönefråga.

Att förstå sitt inflytande, sin makt och sin position är otroligt viktigt. Oavsett om man nyttjar positionen för att tjäna mer pengar, få fler följare eller bygga sitt varumärke. För det är just där det ligger, att det faktiskt är så att även utan att ta betalt kan man bygga sig själv. Pro bono brukar det heta i reklamsvängen, då har organisationer som inte har en möjlighet att betala ändå kampanjer av prisade byråer. Det blir ofta roliga reklamkampanjer som får ta ut svängarna, eller uppmärksammade fall där David mot Goliat-syndromet kan framhävas i media. Godheten segrar, utan extra kostnad så att säga. Och ofta går det att som reklambyrå vinna priser, som genererar nya kunder. Man bygger helt enkelt sitt varumärke, utan att ta betalt. Precis som instagramprofiler som inte gör ett enda betalt samarbete trots det bygger sig själva.

De som följer dig i sociala medier finns där för att du är spännande, inspirerande eller kanske bara rolig. En öppen profil, dit folk strömmar för att ta del av din vardag, oavsett om den innehåller gulliga barnbilder, klipp från ditt yrkesliv, bilder från resor, eller en kombination av dem alla, är något som bygger bilden av dig. En bild några som gillar dig och en del som ogillar, alltid kommer att vilja ha en del av oavsett om du berättar var du köpt din tröja. För alla vill veta var du köpt din tröja. Och berättar du inte, då köper man bara något liknande. Inflytande handlar inte om att följare måste kopiera rakt av, det handlar om att inspirera. Till livsval, till förhållningssätt, till livet, till givmildhet, till köp

Och det spelar ingen roll vem du är, på Instagram kan alla få utrymme oavsett om du är en mamma från Flen som gillar Louis Vuitton, eller om du är en journalist från Schlätta som nu bor i Stockholm.
Att vara medveten om vad en stark närvaro i sociala medier innebär är en skyldighet.
Att svära sig fri från ansvar går inte, oavsett om man tar emot pengar för att visa upp varor.
Vad du använder ditt utrymme till är upp till dig.
Att andra kommer inspireras av dig är det inte.

3 december 2020

Jag lyssnar på en bok just nu. Jag gör det en del nuförtiden. Läser parallellt. Läser det jag tycker är värt att bli läst, men kan lyssna på sånt jag vill ha ett hum om, sånt jag vill kunna prata om utan att vara oinsatt.

Just nu lyssnar jag sporadiskt på Frida Boisens bok Berätta aldrig det här. En uppväxt- och livsskildring skriven av en mediepersonlighet med otroligt stort utrymme. Skriven om en död förälder utan varken röst eller utrymme.

Jag motsätter mig inte varje persons rätt till sin egen historia. Men de senaste veckorna har jag och en vän återkommit flera gånger till det faktum att vår upplevelse av någonting inte nödvändigtvis är någon annans upplevelse.

Med det i bakhuvudet har jag lite svårt för boken. Kanske är det tilltalet och författarinläsningen som förstärker det. Jag vet att jag känt samma för Alexander Schulmans böcker när han läst in dem själv. Att jag upplever att jag lyssnar på någonting som inte är för mig. Som en privat uppgörelse jag faktiskt inte har något med att göra.

2 december 2020

Jag ser nu att klockan är 20 minuter till hämtning. Jag vet inte ens vart dagen tagit vägen.
Jag har läst igenom en text jag skrev för Alvhem igår, filat på den här sidan och mailat runt bland lite uppdragsgivare. Jag har börjat skriva på en kotrdokumentär, men jag har aldrig gjort något sådant innan och vet faktiskt inte hur jag gör. Trial-and-error brukar vara mitt bästa sätt, men den här gången sätter det lite käppar i hjulet. Jag kommer liksom inte vidare.
Jag har en vision om att skriva lite varje dag. Dagboksanteckningar och minnen, för att komma ur känslan av oförmåga att skriva någonting annat än jobb. Ibland förstår jag inte hur jag tidigare kunnat skriva så långt så snabbt utan att ha ett uttalat mål med det.
Så då blir det så här. Korta anteckningar om egentligen ingenting, inte intressant för någon annan än mig själv.

1 december 2020

Det här året har gått konstigt fort på vissa sätt. Jag ser hur jag senast skrev någonting här 30 mars. Det är så längesen, men samtidigt så nyss. Eller nej, nu ljuger jag, för det känns faktiskt evighetslängesen oavsett hur jag tänker.

Det känns ju nästan konstigt hur året ens kunnat gå, året när alla blev sjuka, de som inte blev det blev rädda, och de som inte blev rädda istället gjorde andra rädda genom att tillsynes inte bry sig.

Själv kan jag känna att min värld verkligen krympt. Hur mina visioner för 2020 grusades och att jag mitt i omställningen inte riktigt hittat mig själv än, men samtidigt försöker göra någonting nytt.

I augusti valde jag att starta AB, då hade jag hört hur de flesta av mina gamla kollegor haft svårt att ha full sysselsättning, och jag kände inte riktigt hur jag som haft en ganska lång föräldraledighet skulle kunna vara attraktiv på arbetsmarknaden. Inte när andra som precis jobbat, hade färskare referenser eller nyare jobb i bagaget också söker samma jobb som jag. När Alvhems Mäkleri frågade om jag ville jobba med att skriva text för dem kändes allt ganska självklart, och nu har jag varit min egen i tre månader och tror ändå att jag börjar förstå mig på det lite mer.

30 mars

Mars börjar runda av. Jag har placerat ett litet pelarbord jag köpte på loppis innan Stickan kom framför ett fönster i matsalen. Det är där jag sitter nu. Det är nog inte ergonomiskt allt, men det är i alla fall en liten plats med utsikt. Vi har inte mycket av utsikt längre. På övervåningen står rummet igenbommade och istället för liv surrar värmefläktar och avfuktare.

Idag ska jag beställa virke. Jag måste ringa pappa om det nu. Nu ramlade Tårtan i trappan också, han har nästan börjat gå, eller han tar steg, men tar sig hellre fram krypandes, det går nog fortare så, och han gillar allt som går fort, till skillnad från sin bror. Tårtan vill helst gunga högt, snurra snabbt, kastas upp. Fart, fläkt och hisnande magpirr.

Jag har fåglarna utanför fönstret nu, det kvittrar som aldrig förr. Jag tänker på undulater, jag älskar undulater. Jag längtar så tills barnen är stora nog att få varsinn. Tills dess funderar vbi på en robotdammsugare. Britt-Marie tänkte vi att hon skulle heta, eller kanske Marie-Louise, efter Ekman då. Eller så får det bli som med husdjuren: de döps efter musiker. Evert Taube, Cajsa-Stina, The McCartneys. Då kanske vi plötsligt har Plura här och städar.

Nej, jag måste verkligen ringa pappa nu. Men jag är osäker på antalet löpmeter, men lasermätaren går inte att använda i strålande solsken, så det får helt enkelt vänta. Jag ska också ladda ner SketchUp och skissa upp huset för bygglovsansökningen.

3 mars 2020

Jag tror jag har fått influensan. Hade det kunnat smitta över www hade det varit Julias fel. Nu får jag beskylla någon annan. För att få tiden att gå ser jag på Love is Blind. Har gråtit tre gånger hittills på ungefär lika många avsnitt. Jag är inte mig själv.

Vi börjar känna baksidan av leva-i-gammalt-hus livet, råtta i rabatten, möss inne, stammar som behöver bytas, fönster som ska oljas och målas, fasad som ska rivas, isoleras och återställas. Vi vet att vi kommer ta oss igenom det, men bara att behöva påminna oss själva om det varje kväll är något nytt. Vi som aldrig tvekat, bara gått vidare är plötsligt lite stukade.

Som ett litet steg i att komma ur den där spiralen av undran kring hur det kommer att gå det har jag bestämt mig att försöka ta tillbaka den där vanan jag hade ett tag om att varje dag ta tre andetag som jag reflekterar över. Igår blev det inte ett enda. Idag får vi väl se. Och så ska jag göra som Johannas mormors syster: varje dag hitta en sak att vara tacksam över.

Igår var det att Love tog hand om arsenalen av fällor för råttor & möss i köket.

Nu ska jag ta tag i dagens lista över saker jag måste göra: ringa Anticimex, täta håligheter & springor. Och mysa med mina barn. De lever också mitt under här.

ATT FÖRSVINNA

21 februari 2020
Jag har lyssnat på tre olika dokumentärer om personer som försvunnit de senaste dagarna. Det är få saker som fascinerat mig så som att gå upp i rök. Kanske för att det är både kittlande och skrämmande.
P1 Dokumentär Brevbäraren som försvann trycker på en punkt som inte alla försvinnande innehåller: avsaknaden av familj.

Bosse Jansson, som den försvunne brevbäraren hette, eller heter, kunde gå upp i rök för han hade inga anhöriga. Enda barnet och föräldrarna hade gått bort i en bilolycka flera år tidigare. Det öppnar upp en värld av möjligheter. En annan hade ju haft huset fullt av familj om jag så bara hade glömt att säga att jag skulle åka till affären en sväng.

Jag söker upp Jerker Virdborgs roman Författarna. Jag borde låna den på biblioteket, har ju precis skaffat mig ett nytt lånekort. Bara det är skrattretande. Jag lånar aldrig böcker. Jag köper dem. Eller nej, jag lånade böcker. Jag lånade skivor, jag lånade så mycket från Tjörns Kommunbibliotek som barn att jag borde blivit belönad. I Skårsskolans bibliotek belönades jag inte, där var det förbjudet att redovisa ”fullitteratur” i läsedagboken, alla mina Kitty- och Femböcker tillintetgjordes av bibliotekarien nere i källaren. Jag minns fortfarande lukten, något instängd, fuktig källare. Jag kanske borde gå dit igen, men jag vet inte vad jag tror mig kunna finna. Jag minns det i detalj. En stol med röd skrovlig plastsits och metallben stod i korridoren utanför. Den var så hög att den möjliggjorde bendinglande.

Jag svävar ut. Men kanske är just det sympomatiskt för ämnet, att försvinna. För det är ju det jag gör, tankarna vandrar, och plötsligt är jag inte där jag började. Men det gör ingenting, för mig, för jag hittar tillbaka, jag hittar hem.

ATT SKRIVA :

Nu har jag så många gånger tänkt att jag måste börja skriva mer, att jag måste bryta det beteende jag skapat. Jag måste sluta sitta med onödigheter och istället göra sånt som jag vet att jag mår bra av.
Skrivandet har alltid varit det. Jag har klickat mig bakåt här, läst anteckningar från förr, från ett annat liv, från 10 år bakåt. Mest var det jobbigt, eller pinigt, eller bara fånigt, men det har också varit jag.

Jag har alltid skrivit. Ett slag sa jag att det var det enda jag var bra på, men det är klart att det inte stämmer. Men vad som stämmer är att det är någonting jag mår bra av. Och nu när jag är hemma hela dagarna, och lever ett annat liv än jag gjort tidigare, kanske skrivandet egentligen är än viktigare. Som ventil och utlopp men kanske också som inåtblickande och nästan självömkande. Eller bara som en dagbok.

För även om det kan tyckas privat ibland, är det kanske allra mest personligt. Och ja, jag älskar att bli läst. Att bli sedd. Hade jag inte älskat det hade jag aldrig jagat likes på Instagram, skrivit en enda bokstav här, eller försökt fila på ett manus i åratal. Nej, jag älskar när andra tycker att jag tycker något bra, säger något fint, skriver något träffande, tipsar om någonting de själva inte sett, vet eller tagit del av innan. Som Emmy sa: jag älskar att veta. Inte bäst alltid, men veta.

Så, då börjar vi om. Det kommer handla en massa om vårt hus. Men också om det jag bara vill minnas, eller får lust att skriva ner för stunden och kanske inte alls vill minnas sen. Även det blir säkert jobbigt, pinigt och fånigt inom sinom tid, men det är jag.

EN HEMGJORD JULSTJÄRNA

Såg en av Watt & Wekes stjärnor när jag var på stan i tisdags och kände att jag borde kunna göra det där själv.

Efter att ha vikt och klippt och klistrat hade jag tre modeller.

Alla lika billiga, för att inte säga gratis. Och så enkla att göra. Här kommer instruktionerna till den lilla. Det är samma sätt på den största, men fler påsar och annan mall.

Ta 5 påsar

Klipp en mall. Vik dubbel och klipp så blir den likadan på båda sidor.

Måla av den på dina fem påsar.

Så! Alla klippta, och nu limmar vi. Jag tejpade med dubbelhäftande tejp. Det går också, men inte riktigt lika bra. Lägg dem för att torka. De ska ligga länge, under press.

Veckla ut!

TILLBAKA TILL URSPRUNGET

Våra fönster har förföljt mig i månader. Vi har mätt, offererat, mätt igen, tänkt, tänkt om, ändrat oss och ändrat oss igen. Från att behålla allt som det är, till att inse att vi kanske ska göra det mer som det var, sätta en dörr på kortsidan i köket istället för på långsidan. Vi kanske ska ha ett 6-luftsfönster på långsidan istället för att väga upp ljustappet? Jo, så kanske vi ska göra? Klart vi ska!
Så när vi väl bestämde oss kändes det självklart, kortsidan mot pumpen och källaringången skulle få ett nytt liv, ett bättre liv. Det skulle bli en otroligt kort promenad mellan köksutgången och källaringången, kanske skulle en tvättstuga i källaren plötsligt inte vara så dumt?

Ofta blir det ju så, att med en tanke kommer fler, ibland fler problem, men ibland också bara: lättnad.
Och förståelse. Inte konstigt att en tillbakaflytt av en dörr kommer göra huset bättre, det fanns ju en anledning till att den var där från början.

Så det blir helt enkelt så att där det idag är ett fönster blir det en dubbeldörr ut på en liten avsats och sen en trappa ner. Och där det idag är en utgång bygger vi ett hörnskafferi. Och fönstret ut mot nuvarande uteplats, det blir en ruta längre.