Vi har diskuterat det här om och om igen hemma, och samtidigt pratat om det på ett större plan, när jag var liten fick vi önska oss precis vad som helst, jag önskade mig oftast en bondgård och mängder av djur, och då inte i någon miniatyrform, utan en riktig gård. Det hände ju aldrig, men det var så härligt att drömma. Mina önskelistor kunde vara milslånga, men jag visste också att jag aldrig skulle få allt jag önskade. Jag ser ingenting dåligt i att önska sig hur mycket, eller vad som helst, jag kan tycka att det är nyttigt, så länge medvetenheten om att en inte kan få allt, eller ens en bråkdel av det önskade. Och definitivt inte det högst upp på listan alla gånger. Och att önska sig fred, som jag också gjorde, verkar inte ens gå att önska sig såhär 20 år senare heller.
Men åter till årets önskelista. Jag kan inte komma på någonting. Jag kommer bara på saker jag behöver. Som en barnvagnsmuff, en mugghållare och en hårfön. Tre egentligen tråkiga, men nytta önskningar.
Efter att ha köpt en del till Stickans nya babygym häromdagen bestämde Love och jag att Stickan bara får fem saker, gymmet av min farbror, tillbehör till det från oss, en snutte och två loppade böcker. Sen får han säkert saker av resten av familjen, men det här är sakerna vi har inflytande över och som vi bestämt. Resten av pengarna skänker vi till Röda Korsets arbete i Aleppo.
Det finns ingenting annat som känns varken okej eller intressant. Jag vill ha fred. Nu. Och det enda jag kan göra är att hjälpa till. Inte allt, bara lite, men ändå någonting.
Emerentia Leifsdotter Lund 