JAG ÖNSKAR JAG KUNDE RÄDDA VARENDA EN//DESPOTEN FRÅN DAMASKUS

Igår såg jag Dokument Utifrån-dokumentären Despoten från Damaskus. Mitt i rapporteringen tyckte jag att det var en bra dokumentär för att få något slags tidsperspektiv på Syrien, från det att al Assads far dog, till att han sen använde kemiska vapen, USAs velande fram och tillbaka och al Assads in-och utande i de finare och mer etablerade demokratiska kretsarna. 

Alla borde se dokumentären, men kanske inte precis innan läggning mitt i spädbarnstiden. Spårvagnen utanför blev i mina drömmar blev bombplan, ambulansen blev bomblarm och hela natten och morgonen har jag vridit mig, vaknat, skyddat och somnat om, om och om igen.

Det finns en sådan maktlöshet inför krig. Inför politik i stort men framför allt i andra människors öden. Vi kan inte stänga gränser, försvåra för integration och ställa upp på rasisters och Sverige Demokraters eller Katerina Janouchs retorik. Vi ska inte beväpna oss med vapen, utan alla med kunskap, skolgång och fakta. 

Jag ligger här. Snusar på min bebis, vill aldrig låta något ont hända honom, vill skydda från allt. Skydda alla barn från världens mörker, från mäns tyranni. Tänker på hur allt kan vända. Att det kan hända här, att krig kan bryta ut, att vi kan komma att behöva hjälpen och stödet andra ber oss om idag. Men tills dess, tills dess att någonting skulle hända här, tills dess borde vi hjälpa. 

För dig som vill hjälpa när gränserna stängts och tiden rinner ut: 

Röda Korset i Syrien: Swish 123 20000 204648

UNHCR för människor på flykt: Swish 123 2090 2001 20645

Läkare utan gränser: Swisha Liv till tel:900 2060 2032

LUCKA 18: PÅ ÅRETS ÖNSKELISTA: FRED PÅ JORDEN

Vi har diskuterat det här om och om igen hemma, och samtidigt pratat om det på ett större plan, när jag var liten fick vi önska oss precis vad som helst, jag önskade mig oftast en bondgård och mängder av djur, och då inte i någon miniatyrform, utan en riktig gård. Det hände ju aldrig, men det var så härligt att drömma. Mina önskelistor kunde vara milslånga, men jag visste också att jag aldrig skulle få allt jag önskade. Jag ser ingenting dåligt i att önska sig hur mycket, eller vad som helst, jag kan tycka att det är nyttigt, så länge medvetenheten om att en inte kan få allt, eller ens en bråkdel av det önskade. Och definitivt inte det högst upp på listan alla gånger. Och att önska sig fred, som jag också gjorde, verkar inte ens gå att önska sig såhär 20 år senare heller.

Men åter till årets önskelista. Jag kan inte komma på någonting. Jag kommer bara på saker jag behöver. Som en barnvagnsmuff, en mugghållare och en hårfön. Tre egentligen tråkiga, men nytta önskningar.

Efter att ha köpt en del till Stickans nya babygym häromdagen bestämde Love och jag att Stickan bara får fem saker, gymmet av min farbror, tillbehör till det från oss, en snutte och två loppade böcker. Sen får han säkert saker av resten av familjen, men det här är sakerna vi har inflytande över och som vi bestämt. Resten av pengarna skänker vi till Röda Korsets arbete i Aleppo.

Det finns ingenting annat som känns varken okej eller intressant. Jag vill ha fred. Nu. Och det enda jag kan göra är att hjälpa till. Inte allt, bara lite, men ändå någonting.