Vi fick veckor av vård för vårt prematura barn, vi fick bo på ett sjukhus med utrustning i världsklass, men sköterskor och läkare som utbildats till proffs. Vi fick omvårdnad och vi fick ömhet, engagemang och konstant handhållning.
Vi fick frågan om vi gett vårt barn något namn, för barnen verkade må bättre när de hade ett namn att lystra till. Vi fick kuratorer och psykologhjälp och en barnmorska som ringde för att se så att jag ätit.
Vi fick en person som visade oss Försäkringskassans app och som höll mig i handen när jag sa att jag bara ville att mitt barn skulle lukta bebis.
Vi fick bo som en familj, tillsammans, med dusch, tvättstuga och kök, vi fick bo med larmknappar och droppställningar och ett aldrig sinande tålamod för våra frågor.
Vi fick hjälp att lära oss sondmata, att bada ett mycket litet barn och vi fick hjälp att ta prover, bota gulsot och bygga upp vårt barns lungor.
Vi fick vård i hemmet och läkarbesök hemma. Vi fick en våg och pumpar och hundratals sprutor. Vi fick salvor och instruktionsböcker och vi fick lov att ringa precis när vi kände behovet. Vi fick återbesök och när jag fick infektion i både såret och i livmodern fick jag 10 sprutor att ta själv, och när jag inte klarade det, hjälpte sköterskorna mig, trots att de egentligen fick.
Men framför allt: Vi fick hem vår son, trots att han föddes för tidigt.
Det fick vi för pengarna. Vad fan du fått Leif Östling, det vet jag inte, men jag är tacksam så in i norden.
Emerentia Leifsdotter Lund 