Jag <3 att amma

För några år sen var jag helt klar med att jag skulle flaskmata ett framtids barn. Jag tänkte att det skulle vara så fantastiskt enkelt och smidigt att dela på det hela med Love. Men ju längre det växte i mig ju klarare blev det: jag ville amma.  

Jag ville amma till den milda grad att läkaren och sköterskorna till och med skrev det i min journal ”frågar om hon kan börja handmjölka” bara några timmar efter att jag kommit upp från uppvaket.

Jag ville få till amningen så snart som möjligt efter att ha hört och förstått hur tufft det kan vara, jag var ödmjuk inför uppgiften och hade samtidigt både tid och ork att vara det eftersom jag visste att vi skulle bli kvar på sjukhuset en bra tid och med andra ord skulle kunna få hjälp lite längre än många andra. 

Och när sonden väl togs bort och han lyckades få i sig allt han skulle genom enbart amningen var det en sån sten som lättade från mitt hjärta. Jag hade klarat det. 

När amningen funkar är det världens bästa grej, men när den inte gör det är det världens värsta. Och allra sämst är hetsen. Att jag redan innan mitt barn ens varit född varit rädd för hur barnmorskor, sköterskor och läkare skulle behandla mig, pressa mig och kräva av mina bröst att leverera och av Styrbjörn att klara av det. 

För mig har amningen blivit världen bästa sak, jag älskar flexibiliteten i att alltid ha maten med, aldrig behöva tänka på tetror, flaskor eller pulver. Men jag vet också att vi har haft en otrolig tur. Jag har haft en överproduktion som gjort att vi har ett förråd med mjölk som Love kan flaskmata med och natt Styrbjörn tycker att flaskan funkar precis lika bra som bröstet. 

Men amningen hade aldrig funkat med press och tvång. För ”Amningsvänligt” är ofta ganska mamma-ovänligt och alla sätt att ge sina barn mat måste vara okej. Och sättet en själv väljer måste få lika mycket stöd, oavsett om det är flaska eller bröst.

FRÅN HANDDUK TILL VALFRITT DJUR

Veckans stick-projekt har fått ta paus här, eftersom jag inge stickar så mycket, jag syr visserligen inte så mycket heller just nu, men när jag plötsligt insåg att linnehanddukar inte verkar kännas så himla skönt mot babymjukt skinn kom jag på att de grå handdukar vi haft liggande hemma och mest lånar ut till gäster kan bli en himla bra och söt badcape. 

Sagt och gjort:

Klipp en kvadrat av en handduk. 

Vik den råa kanten dubbelt och sicksacka kanten.

Klipp en trekant av det kvarvarande tyget. Vik den råa kanten dubbelt och sicksacka kanten här också!

Klipp valfria öron ur resten av resterna av handduken. Klipp dubbla! 

Fodra öronen med ett konstrasterande tyg. Sy ihop öronen räta mot räta. 

Nåla öron och trekant mot ett av hörnen och sy!

Fäst sömmarna och så är kalaset färdigt.
Hela konkarongen tillverkas med fördel av gamla handdukar och lite stuvbitar. 

BRA SAKER ATT KÖPA PÅ LOPPIS

Eftersom jag utsett mig själv till ett kombinerat loppis- och bebisorakel tänkte jag att jag skulle dela med mig av mina bästa tips.

Dels får du som blivande förälder ofta en massa skit av andra, fula tryck, urtvättat till fördärvelse (inte ens mjuk och skönt) och saker som du inte alls känner passar er, er stil eller ert tänk.
För det första: skänk.
Skänk sådan som inte passar er alls, och som du inte känner att du kan göra någonting av. Du kan ge bort det i present till andra, men se då till att ni inte har gemensamma bekanta som den du fick saken av i första hand. det kan bidra till väldigt konstig stämning. Till exempel kan du fråga på ditt BB eller neonatalavdelning om de vill ta emot saker. Ofta kommer det inte föräldrar som inte har så mycket själva, är papperslösa, nyanlända eller som får ett barn så tidigt att de inte riktigt hunnit förbereda sig på det, då kan det vara fint att få någon liten nallebjörn eller body. Annars: skänk till bra loppis.

Men ett gäng saker kan du använda själv, tvätta och piffa till lite som någon annan Ernst.
Täcken med fula tryck/gamla stoppade filtar
Jag fick ett urtvättat ett med något typ av Disneytryck av en välvillig släkting, och jag ska erkänna att när jag tackade och tog emot hade jag ingen aning om vart jag skulle göra av ett, men efter att ha klippt sönder en duk vi aldrig skulle använda, letat upp en bit stuv sen jag sydde linnegardiner och tillverkat fyra lejongula Montazami-tofsar insåg jag att det är helt okej att inte ha råd med allt från Numeró74.  OBS! Tvätta i tvättpåse och torktumla alltid linne länge men inte för varmt = då blir det himmelsmjukt!

Bodys som inte riktigt stämmer överens med er stil
Skit i det, på natten har ingen bebis någon stil, men kräkset, bajset och kisset, det finns där precis som på dagen. Behåll dem och använd dem för kiss- och bajskavalkaderna. Jag har rotat fram ett gäng vi fick långt innan S föddes och som vi tänkt ge bort av just den anledningen. De är mjuka, fula och inte ett dugg ömtåliga.
Tvätt igen: jag har hört att mjölkproteinet i bröstmjölken kan förstöra kläder och tyg, skölj fina kläder kallt först, eller tvätta inte i mer än 40 grader. Men det kanske är en vandringssägen. Icke ömtåliga kläder kan du ju tvätta i 60.

Handdukar som inte är ett dugg fina, kanske missfärgade eller inte är från Norrgavel, som ni ju gillar bäst
Klipp kvadrater i varierande storlekar. Sick-sacka eller overlocka runt kanterna. Vips! Du har perfekta kräk-bajs-kisslappar att ha på skötbord, i vagnen, i skötväskan. Med lite vatten eller babyolja på slipper du våtservetterna. Vi har klipp sönder ett gäng gamla handdukar som vi fick av min mamma. En del med fula mönster, andra lite missfärgade och några bara uttjänta och utbytta mot mjukare vita, men de funkar lika bra för det. Skölj med vatten, vrid ut, släng i tvätten (torka dem innan om du inte tvättar direkt) sen när de inte ens duger att torka bajs med kan du putsa dina ljusstakar med dem.

Gammal babylift med fult tyg
Du kanske får en från dina kusiner eller från grannen på gatan som fick barn samtidigt som du själv föddes. Tyget är blekt fult och trist. För att inte tala om själva bältet som har ingrodda rester och annat trevligt på sig. Du tänker: släng skiten. Men gör inte det.

Sprätta upp själva tyget, så att du ser hur delarna ser ut. Sen hittar du annat valfritt tyg, bäst är alltid stadiga tyger på loppis. Tvätta det innan och stryk det ordentligt. Kolla trådriktningen och så att det inte är någon stretch i tyget som ställer till det för dig. Jag tog ett gammalt jeanstyg jag köpt på vikt i en stuvbod och redan sytt en jumpsuit till Way Out West 2015 (Mycket för att inspirera Nudie att börja sy kvinnokläder) utav. Och några slattar läder från en väska jag fått i present men bytt handtagen på. (Nu när jag tänker på det ska jag nog göra om väskan till en förvaringspåse…) Välj tygband istället för läder också, det är enklare i tvätten!

 

Andra bra saker som du kan komma över på loppis, hos mormor eller få av släktingar och som du inte riktigt förstår vad de ska vara bra för (men som jag alltid håller utkik efter och köper när det är extra billigt):
Gamla hänglsen – använd spännena till att göra napphållare, reflexhållare och senare vanthållare! Resåret (om det fortfarande håller) kan du klippa av och behålla till att sy in i bebisbyxor eller rund sy och använda som snoddar till hoprullade eller vikta handdukar, skötbädd eller sånt du behöver samla ihop i skötväskan.
Kökshanddukar av gammal typ – du kommer spilla, barnet kommer kräkas, du kommer läcka, barnet kommer kissa.
Gamla lakan – bästa tipset vi fått är att bädda dubbelt. Då river du bara ut det nerkissade/kräkade/bajsade lagret och slipper bädda om mitt i natten. Vi struntar i plastad frotté för vi hittade ingen som vi kände funkade giftmässigt och har istället vikt vuxenlakan på mitten två gånger och har i spjälsängen (nej, den används inte än, han sover i en hängande vagga bredvid oss)
En stor och bra tjockbottnad kastrull – du kommer koka nappar, nappflaskor, pumpdelar. Köp en stor och hög kastrull för att inte riskera varesig överkokning eller att bränna napparna och sen ner hela lägenheten pga du är trött och glömmer. (kanske dags att sätta timer på din spis?)

DAGEN D

Jag hittade min almanacka i källaren. Allt som har med tid och rum och planering har fått stryka på foten sen Styrbjörn kom. Och almanackan hade hamnat i källaren. Jag har ingen aning om dagarna utan räknar bara utifrån när han föddes och när Love ska gå tillbaka till jobbet, vilket visade sig vara nästa vecka, jag blir som min mamma som fascineras över hur fort tiden gått. Det känns evighetslångt sen nionde augusti, men det är det inte.

När jag väl lokaliserat mig i tidsrymden inser jag att idag skulle han kommit, om han varit framme på planerat datum.

Istället är han över sex veckor. Och mår nog som bebisar mår mest. Somnar ibland bara till pianokonsert och vill helst äta hela tiden.
Men jag undrar när oron ska lägga sig. När jag ska sluta rycka undan filten för att få se andetagen. Det verkar inte som att baby bluesen tog mig, kanske blev det en alldeles för chockartad start, där överlevnadsinstinkten var det som fick ta över och inte funderingarna. Eller så är det tack vare det fantastiska stödet vi fick på sjukhuset. En enda sjuksköterska kan jag klaga lite på, alla andra var fantastiska, från överläkaren till förlossningsläkaren, barnsjuksköterskorna och undersköterskorna på Neonatal. Skrattade, skojade och brydde sig, trots överbeläggning, dåliga resurser och superstress. Där låg jag och kände mig som en prinsessa, bortsett från min uppskurna mage, kateter och oförmåga att röra mig. Men oron finns där ändå, kanske försvinner den aldrig, kanske är det just det här som är föräldraskap. Att alltid oroa sig.

ETT LIV

Sen jag kom ut som amningsaktivist har jah inte gjort så mycket förutom att amma. Och äta lördagsmiddag med fyra barn och sju vuxna. Det var det härligaste jag gjort hittills i mitt mamma-liv. 

Men i övrigt har det sett ut såhär:

Promenader i Skatås med lös hund och sportklädd man (tvingade honom att inte springa pga harig) 

Ett besök hos min mormor, åldersskillnaden på 93 år överbryggades direkt.

Musikutforskande. Vi har spelat live-konserter på pianot stup i kvarten för lite sömn, och sen kom Love på att det fanns lite pianokonserter på vinyl i källaren och då öppnades en ny värld för oss. 

Tid på landet, bland granit och ljung. Och bärsele-premiär! 

Och en loppad korg perfekt för tupplurar och nattsömn.

PLÖTSLIGT AMNINGSAKTIVIST

Efter att nu varit mamma en månad har jag redan hunnit med sura blickar när jag kommit dragande på min vagn när utrymmet varit något smalt, men också hunnit inse att jag är en amningsaktivist. Inget utrymme är fel för att amma. Något alla i min omgivning bara fått lära sig. På släktmiddagen, i busskuren, i motionsspåret, på gatan. Funkar det så funkar det och det viktiga för mig är att ingen annan än jag (och Styrbjörn då) är den som begränsar hans matintag. 

Har även provat att pumpa gående genom allén samt i pausen utanför operan. Det har också fungerat. Generellt fungerar brösten som sämst hemma, när Styrbjörn gråter, då sprutar de och jag behöver uppsöka handfat eller linda överkroppen med en handduk eller tre.

Så, här är mina topp 4 amningar hittills: 

Ute på gatan i stan. Lite jobbig premiär, men fick beröm för söt bebis av gullig undersköterska : 7 poäng! 

I Pias butik, go stol, men jobbigt pga kunder trodde att jag fortfarande jobbade där och blev lite obekväma. 5 poäng.

I vår bil stående i Majorna när Love köpte pianopall. Lite meckigt med bältet (varför tog jag ej av det?!) och jobbigt att byta blöja efteråt. 3 poäng.

I busskuren på Sanktsigfridsplan. Det här var toppen, bra klänning (ett lån) och lugnt och varmt trots den sena timmen. Hann precis klart tills vagnen kom=bonus. Hade varit 10 poäng om det inte vore för den något obekväma sittplatsen. Nu blir det en 9a.

Släktmiddagen är inte förevigad och den var mest krånglig. Dock är Styrbjörn lika nöjd oavsett var vi är och avslutar alltid ett matpass med den här posen:

PÅ PAUS

Efter några veckors paus här och i livet börjar jag efter att idag ha varit ute på en halvrask promenad i Skatås känna att jag är tillbaka.

Att få barn sju veckor tidigt har varit en pärs. Omtumlande och stressigt, oroligt och ångestdrypande. 

Vi fick stanna på neonatalavdelningen ett tag, har varit inskrivna i hemsjukvården sen dess och försökt komma underfund med både Styrbjörns liv och vårt nya.

Mitt i allt förlorar våra vänner sitt barn och vi fastnar i en oro vi aldrig känt på innan. Vi tittar så att han andas varje minut. Skrämmer honom ibland bara för att se honom rycka till och drar ibland bort hans filt av samma anledning. Det känns som om att vi kämpar mot klockan. Rädslan över att han skulle dö i magen har ersatts med en skräck att han ska dö utanför. Kanske är det bara så här det är att vara förälder tänker vi. Eller så är det någonting annat, övermänskligt.

Men Styrbjörn är stark och mår bra, det är bara mamman det är fel på. Redan på sjukhuset fick jag skrivas in igen och få dropp med vätska, jag var så uttorkad att jag rörde mig långsamt. Och när jag kom hem lyckades jag med att få inflammation både i snittet och i kroppen min. 

Ibland går jag runt på paus och bara väntar på att någonting mer dåligt ska hända. Kuratorn på Östras ord ”försök att njuta” ekar i huvudet, min mamma påminner oss om att lukta på honom. Och det gör vi nu när alla slangar och sladdar är borta och han inte längre luktar plast och sjukhus.

Imorgon skrivs vi ut från sjukvården. Då börjar livet på riktigt och Styrbjörn blir 37 veckor (4 ute i världen) och ansvaret ligger helt på oss. Det är svindlande. Han är vår. Och han lever. Nu ska vi lukta och njuta.

LAPPSJUKAN//INSTAGRAM FOR BABIES

Dag 6 på Östra. Det innebär att Styrbjörn Loveson Lund nu är fem dagar gammal. Det är otroligt att han varit här så länge, fast samtidigt har jag svårt att avgöra hur många dagar det gått sen vi kom hit. Det känns som hundra sen jag plötsligt låg på en brits och inspekterades av fem olika läkare. 

Nu bryr vi oss mer om ömmande bröst, bilirubin-värden och att gå upp i vikt. 

På våra 20 kvadrat inne på Neonatalavdelningen 309 får vi plats med en härlig dubbelsäng, en amningsfåtölj, ett litet skrivbord, två skåp, några hyllor, en TV och en högteknologisk bebissäng med tillbehör. 

Varje dag försöker vi i omgångar gå på något ärende, köpa lunch, glass, inhandla något på Apoteket eller bara sitta och läsa lite i solen. 

Och så funderar jag på bebis-instagram. Nu tenderar min instagram att fyllas i samma takt som telefonen av bebisbilder. Men frågan är om varesig mina följare, jag eller Styrbjörn egentligen vill det… Gulligt i början, javisst, men sen: vem blir och är jag och hur kul är det med urgullig bebis hela tiden och är det ens så att vi ska visa upp honom, oavsett gullighetsgrad? 

Är lösningen en instagram för släkt och de närmsta, nu har vi 100 trådar igång med bilder och meddelanden vi skickar mellan våra familjer och sammanlagt 7 syskon. Det tenderar att bli ett sammelsurium av smsande mest. 

Det återstår att se, än så länge njuter vi mest, och nu börjar han äntligen lukta lite mer bebis och inte så mycket sjukhus som han gjorde i början. Vi ser framtiden med andra ord. Och jag längtar efter att få ligga i vår soffa och slökolla på någon av SVT:s väldigt konstiga dagsprogram (varför typ bara motorsport och skit?!) 

Tills nästa gång: en bebisbild där vi matchar i Polarn & Pyret

48 TIMMAR TUMULT

Plötsligt låg han bara där, inte på mig, inte ens bredvid mig, utan i egen säng, med mängder av sladdar, monitorer och elektroder på och runt sig. 

Men han är vår och även om han är så ytterst liten och fågelungeaktig är han tuff. 

Nu bor vi på Neonatalavdelningen och lär oss allt om sondmatning, vägning, blöjor och närhet. 

Vi jobbar på att ligga hud-mot-hud och allt har redan blivit lättare sen vi kunde koppla bort solmadrassen för ett slag. 

Nu ska vara bara bli lite tryggare, sen tar vi oss an världen med storm.