TAGEN PÅ SÄNGEN

Hittills har jag sagt att jag inte tycker det kommit någon tvåbarnschock. Allt har gått så bra. Mina barn är så lugna, fridfulla rent utav. De är perfekt gulliga och enkla.

Men så ser jag mig omkring. Amningskupor, smutstvätt, inte en enda matlåda till Love sen i april. Leksaker överallt. Netflix som frågar ”tittar du fortfarande?” Och en snart treåring som om och om igen berättar om ”Baba Stak” och ”Baba Zoo” och det tar ett tag innan jag inser att han pratar om Barbapappor.

Det kanske finns en liten chock här någonstans ändå.

Och kanske är det därför jag inte lyckats formulera mig alls sen mitten av maj.

Idag åker vi till Stockholm, Tårtan och jag, hittills sover han, ibland slår han upp de där stora blå ögonen och ser sig runt, suckar och blundar igen. Tåget är sent och vi ska stressa till ett dop när vi väl är framme. Men han i famnen verkar ta det med ro. Och det är väl det jag borde lära mig, jag med, att ta saker med ro. Vad gör lite leksaker, smutstvätt och uteblivna matlådor egentligen?

OM TRYGGHET

Jag har behandlat det innan, att jag är en harig en. Hispig och lättskrämd. Jag oroar mig över cyklarna på baksidan, bilen om den är olåst, ljusstakarna på glasverandan. Kanske ligger det en mördare under sängen ändå? Och är det inte så att dörren till kattvinden var stängd förut, innan jag gick på toaletten?

När vi köpte hus vägrade jag prata om tryggheten. Eller otryggheten. Jag vägrade lufta att jag nog var rädd ändå. Och när vi väl flyttade in i radhuset på det trafikerade gatan inbillade jag mig att just trafiken skulle få mig lugn och trygg. Där kunde ju ingenting hända, för där reste, promenerade och färdades ju så många människor. Men likväl larmade jag i panik via larm-appen om nätterna. Jag tittade snabbt under sängen, för snabbt måste det gå, ligger det en mördare där under gäller det ju att få ett försprång. Och upp för trapporna sprang jag, även bärandes på ett fem-sex-åtta kilo tungt barn. Här skulle ingen hinna i fatt mig.

Men så flyttade vi till Ekebo, detta vinda, lite dragiga hus där möss visst trivs extra bra. Där vi flera gånger glömt nyckeln i låset och där tomten gränsar mot en skogsdunge. Men trots det: ett lugn. En trygghet.

Den glädjer mig något ofantligt den här tryggheten, för det innebär ju att jag kan föra den vidare. Till Styrbjörn och till Torsten. För trygga barn är det bästa vi kan få. Kavata och modiga. Även om det är med hjärtat i halsgropen jag ser att Stickan ibland studsar runt på fikets uteservering, bestiger trappor, berg och stenar, är det precis det som han måste få göra.

Och när jag bara måste titta efter mördare under sängen, ja då låtsats jag helt enkelt som att jag letar efter något.

TVÅ BARN I TVÅ VECKOR

Så konstigt hur saker förändras så snabbt och sen blir det liksom som ett vakuum.

Nu låter vi dagarna mest gå, Loves 10 pappadagar är snart över, och vi ska börja vara tre hemma. Jag bävar något inför det. Oroar mig över hur allt ska gå, hur vi ska skippa paddor & TV så gott det går och ha ork och tid att göra andra saker, måla, läsa, pussla.

EN LILLEBROR

En lillebror som gjorde så självklart entré på dagen åtta år efter att hans föräldrar träffats, kyssts och praktiskt taget bestämt sig för vara dra, och lika självklart blev en storebror till.

En storebror som plötsligt bryr sig om att ”bebis Nappis borta” och ”läsa bebis tining”.

Och dessutom springer jättefort med vagnen trots att den är ”tyng tyng”.

Styrbjörn & Torsten, bröderna på Ekebo.

HEJ VECKA 40!//VÅR TID ÄR NU

Okej, nu var det här visserligen förra veckan, men vad gör det när allt kommer omkring. Magen är om möjligt ännu större, renoverings- och tvättlappar är inte mindre det heller. Jag har skippat att boa tror jag. Bäddat en säng, bakat miljoner bullar, men annat mest ingenting. Jag förstår verkligen alla som pratar om hur svårt det är att få tid till nummer två när nummer ett hela tiden finns där med sitt prat, mummel, nynnande och samtidigt så lilla uppenbarelse.

För även om jag ibland känner mig ofärdig vill jag bara få vara med Stickan. Snusa i hans nacke, smörja in hans armar, hålla om hans axlar, bära på honom. Vår sista tid bara vi.

Så samtidigt som jag fick smått panik när min barnmorska Frida sa att vi skulle planera in besök fram till 24 april för att då prata om en eventuell igångsättning på valborg så skulle det ju också ge oss lite mer tid här hemma, tid att lägga fler pussel, lära oss fler bokstäver, fler ord och framför allt bara vara. Kasta lite grus på grusgången, gräva lite i landet, vattna några fler krukor tills parketten krullar sig. Ungefär så.

Vår tid är nu.

BB-VÄSKAN

Jag försöker förbereda mig. Det är hutlöst svårt. Jag läser, går i samtalsterapi och hänger på MVC. Och på det påminner appen mig jämt om vilken vecka jag är i. Hej vecka 37!!

Sist packade jag omsorgsfullt en väska att ha med till BB, men så blev ju allt som det blev och det hela slutade med världens längsta sms till mina föräldrar med livsviktiga saker för ett längre uppehälle på neonatalavdelningen. Till exempel ”klämspot från IKEA, ullfiltar, wake-up-lampan med radio, våra egna kuddar, flera pyjamasar”.

Den här gången tänker jag inte stanna lika länge. Så långt har jag kommit, att jag nu bestämt mig för att vi inte ska bli långrandiga. Så pass bra kommer det här att gå, att det kommer vi slippa. Så BB-väskan då, vad ska en ha med i en normal sådan? När Deborah & jag åt lunch på Östra förra veckan slogs jag av hur många som kommer in med gigantiska rullväskor, och hur många som hasar runt i morgonrock. Är det något att ha kanske? En morgonrock?

Jag safear upp med både katrinplommon och microlax, vis av erfarenhet från sist vet jag att det finns inga medel att sky, så att säga. Behövs någonting annat?

DAGAR SOM GÅR

Nu har jag varit föräldraledig i snart tre veckor. Tiden går så fort. Vi gör så lite, precis som det är meningen. Stickan är på förskolan som mest tre dagar i veckan, tisdag till torsdag klockan 9-14. Annars är vi hemma. Skrotar runt, tittar på regnet som slår mot rutan, för fy vad det regnat, och är det uppehåll kostar jag på mig en kaffe på trappan.

Det ger mängder av tid att fundera, mest kanske på den där mössan jag aldrig stickar klart åt bebisen. Som ett tecken. Den gör sig påmind. Jag borde. Är det för att jag är så nervös den här gången, eller är det på riktigt för att jag inte har tid.
Förlossningen kommer närmre varje dag. Det betyder också att tiden med Stickan krymper. Så jag håller honom hemma ibland, en extra dag där och då, för att bara vara vi. Ligga på soffan och vila. Snusa i hans hår. Ta ett bad mitt på dagen. Gå genom skogen på vägen hem. Cykla för att handla lite extra länge och låta honom inte bara köpa en utan två croissanter, eller som han säger ”sang!”.

Snart är vi fyra i vår familj. Precis som när jag växte upp. Det är en svindlande tanke. Att vår enhet växer och blir stadigare. Att Love och jag allt mer blir ett.

Och vet ni, det är nu, precis nu, som jag inser hur jag längtar. Jag längtar efter oss.

OM ATT KÄNNA SIG TOTALT OFÖRBEREDD

Igår bestämde jag mig för att första gången ventilera lite känslor kring förlossning 2. Eller ska jag skriva förlossning 1. Det är nämligen däri mitt problem (det är inte ens en utmaning som alla coacher alltid vill ha problem till, det är ett problem) ligger. Jag upplever inte riktigt att mina första förlossning hände.

Jag har skrivit långt om det här med kejsarsnitt i min förlossningsberättelse, och står verkligen fast vid att jag fött ett barn, men svårare att komma runt så här i vecka 29 gång två, är hur oerfaren jag känner mig. Som att ingenting av det jag upplevde sist kan användas den här gången. Och så hade jag ju aldrig trott att det skulle vara. Nej jag trodde att gång två skulle innebära rutin och lugn.

Istället sitter jag här och upplever förlossningen som något opåverkbart, och kanske inte ens kommer ske. Och fram för allt: någonting som det inte är någon som helst idé att sätta sig in i. Det blir ju ändå inte som en tänkt sig. Nej det blir infarter och akutsnitt och slangar in i bebisen och plastlukt. Beskrev det för en psykolog i måndags som att mitt barn snarare luktade ny badboll än bebis.

Igår när jag luftade de här känslorna, förstod jag ganska fort att jag inte alls var ensam, skönt så klart, men också ledsamt. Att fler går runt med den här känslan av noll mening att förbereda sig. För mig sträcker den sig så pass långt att jag inte ens förmår mig att plocka med bebiskläder eller saker. Att allt bara står på vinden och det enda jag kommit mig för är att sy ett babynest, sticka en mössa och beställa tre nappar. Sist hade jag stickat en hel garderob vid det här laget. Men den här gången är det någonting som stoppar mig. Och det är inte mitt köpstopp. Det är någonting annat. Och jag tror det vore himla bra att prata om det där. Om hur en första förlossning kan spela en himla stor roll gång två. Om hur det är att inte våga planera eller hoppas eller ens tro. Om hur det är att inte se själva förlossningen framför sig alls, utan mest ett svart hål.

SYSKONLIVET

Det har alltid varit en självklarhet det här med syskon för oss. Att Styrbjörn inte ska vara enda barnet har liksom inte ens varit någonting att prata om. För oss. Att det sen skulle gå vägen så snabbt som det gjorde och att det nu ska sluta bra är ju verkligen ingenting som vi ska eller kan ta för givet.

Och vad som har varit så himla skönt är också att så få frågat. Föräldrar som inte velat anta att syskon ska komma, vänner som förstått att Stickans ankomst var nog så turbulent att en graviditet och ett barn kunde varit nog.

Men för oss har det liksom alltid varit klart att det skulle finnas fler än Styrbjörn. (Hur många fler är vi väldigt oense om) Men trots det är det verkligen en föreberedelsetid nu. Jag är så glad att en graviditet (i vanliga fall) är så lång som den är, för det finns så otroligt många fler tankar i mitt huvud den här gången än sist. Glädjen över att vänta sitt första barn tog liksom bort mycket av mina funderingar och huvudbryn sist. Dessutom tog all dramatik under graviditeten också bort mycket av de själsliga funderingarna, de ersattes istället med en mer fysisk oro.

Det här gången finns det mängder av saker att oroa sig över. Uteblivna sparkar, oro, ett syskon som ska ha uppmärksamhet, en Stickan som ska få lika mycket tid.

Men det kanske är precis så det ska vara, inte en enda jag pratat med säger att de aldrig oroade sig för att kärleken inte skulle räcka, utan det verkar helt enkelt vara en helt vanlig oro när ett ska bli två.

DEADLINE : APRIL

Av naturliga skäl har vi bestämt oss för att så länge vi har det bra i april blir allt bra.

För visst känns det lockande att ha klart en fasad och allt sånt, men viktigast är ändå en fungerande tvättmaskin, ett skötbord och kärlek. Eller hur?

Vi ska gå från att vara 3+hund till 4+hund och samtidigt som jag inser att vi inte beställt fönstret vi skulle beställa tänker jag mest på: hur ska nästa barn bli lika fantastiskt som Stickan? Går det ens?

Klart det går! Säger ni (och alla mammabloggar) men jag undrar ändå. Den där lilla människan som flyttade in hos oss är ju så mycket, en tänkare, ett busfrö, någon som älskar ärtor och helst vill rita jämtjämt.

Vad blir det den här gången? Det enda vi vet är att det kommer ett barn. Förhoppningsvis i april.