HAN, HON, HEN, DEN, DET OCH UNGDOMSÅRENS UPPROR

Förra året vid den här tiden förberedde jag mig in i det sista för att våga stiga in i en studio på Sveriges Radio och göra vårt sommarprogram P3 Känner. Det var vid den här tiden förra året som jag lärde känna Hanna Jedvik. 

Hanna är inte bara en lysande producent (ingen har fått mig så lugn, samlad och samtidigt så peppad som Hanna, ingen har heller haft sånt överseende med hur saker blivit, eller inte blivit, mitt i sändning, eller efter eller innan. Ingen har bara låtit mig vara så mycket jag som Hanna har tror jag) hon är också en fantastiskt ungdomsboksförfattare.

I höstas firades hennes bok Kurt Cobain finns inte mer, ett stycke alldeles perfekt ungdomslitteratur.

Idag bloggade Hanna om hur huvudrollen Alex inte har något kön i början. Jag måste leta upp boken i bokhyllan och läsa de inledande sidorna igen. Men det stämmer. De har inga kön. Jag stör mig på det. Eller nej, det gör jag inte, jag stör mig inte alls på det. Jag stör mig på mig. Jag stör mig på att jag direkt steg in och tänkte att det handlade om en tjej och en kille. Jag hade vänskapen från tonåren så klar och problematisk för mig att jag direkt bestämde att Alex inte var en förkortning av Alexandra utan en förkortad Alexander.

Jag vävde in så mycket av mig själv i Hannas berättelse att min verklighet blev bokens fiktion.

Jag hade flest killkompisar i tonåren, vill jag minnas. Och därför ser jag Alex och Lovis som Jonas och mig. Det är mig själv jag läser om. Min egen verklighet.

Kanske är det dålig fantasi, eller bara ett stängt sinne. Men mig passade det bäst att läsa de inledande sidorna så.

Jag vet inte varför, men det här får mig att tänka på Husby. Angelika Bengtsson (ordförande för SDU Malmö) skrev på Twitter att hon låg och sov kl 22 när hon var 15. Jag sa emot, att det är få nu, och få 2002, när jag var 15, som faktiskt sov kl 22. Jörgen Fogelklou säger att hans 15-åriga son inte sover, men inte är ute och ränner kl 22.
Jag tänker att Jörgen Fogelklou borde glädjas över det, att hans son vill och kan vara hemma. Det vill eller kan inte alla 15-åringar.
Alla 15-åringar har ingenstans att ta vägen eller någonstans att lyssnas på.
Det är viktigt att inte glömma av det, för även om Alex är en kille för mig, och Angelika Bengtsson låg i sängen kl 22 när hon var 15, så är det inte så för alla.
Någon annan tolkar Hannas romanfigur Alex som en tjej och andra sover inte kl 22 utan oroar sig för framtiden och känner att det inte går att ligga stilla i en säng och bara stirra i taket.