En lillebror som gjorde så självklart entré på dagen åtta år efter att hans föräldrar träffats, kyssts och praktiskt taget bestämt sig för vara dra, och lika självklart blev en storebror till.
En storebror som plötsligt bryr sig om att ”bebis Nappis borta” och ”läsa bebis tining”.
Och dessutom springer jättefort med vagnen trots att den är ”tyng tyng”.
Styrbjörn & Torsten, bröderna på Ekebo.
Okej, nu var det här visserligen förra veckan, men vad gör det när allt kommer omkring. Magen är om möjligt ännu större, renoverings- och tvättlappar är inte mindre det heller. Jag har skippat att boa tror jag. Bäddat en säng, bakat miljoner bullar, men annat mest ingenting. Jag förstår verkligen alla som pratar om hur svårt det är att få tid till nummer två när nummer ett hela tiden finns där med sitt prat, mummel, nynnande och samtidigt så lilla uppenbarelse.
För även om jag ibland känner mig ofärdig vill jag bara få vara med Stickan. Snusa i hans nacke, smörja in hans armar, hålla om hans axlar, bära på honom. Vår sista tid bara vi.
Så samtidigt som jag fick smått panik när min barnmorska Frida sa att vi skulle planera in besök fram till 24 april för att då prata om en eventuell igångsättning på valborg så skulle det ju också ge oss lite mer tid här hemma, tid att lägga fler pussel, lära oss fler bokstäver, fler ord och framför allt bara vara. Kasta lite grus på grusgången, gräva lite i landet, vattna några fler krukor tills parketten krullar sig. Ungefär så.
Vår tid är nu.
Emerentia Leifsdotter Lund