TAGEN PÅ SÄNGEN

Hittills har jag sagt att jag inte tycker det kommit någon tvåbarnschock. Allt har gått så bra. Mina barn är så lugna, fridfulla rent utav. De är perfekt gulliga och enkla.

Men så ser jag mig omkring. Amningskupor, smutstvätt, inte en enda matlåda till Love sen i april. Leksaker överallt. Netflix som frågar ”tittar du fortfarande?” Och en snart treåring som om och om igen berättar om ”Baba Stak” och ”Baba Zoo” och det tar ett tag innan jag inser att han pratar om Barbapappor.

Det kanske finns en liten chock här någonstans ändå.

Och kanske är det därför jag inte lyckats formulera mig alls sen mitten av maj.

Idag åker vi till Stockholm, Tårtan och jag, hittills sover han, ibland slår han upp de där stora blå ögonen och ser sig runt, suckar och blundar igen. Tåget är sent och vi ska stressa till ett dop när vi väl är framme. Men han i famnen verkar ta det med ro. Och det är väl det jag borde lära mig, jag med, att ta saker med ro. Vad gör lite leksaker, smutstvätt och uteblivna matlådor egentligen?

HEJ VECKA 40!//VÅR TID ÄR NU

Okej, nu var det här visserligen förra veckan, men vad gör det när allt kommer omkring. Magen är om möjligt ännu större, renoverings- och tvättlappar är inte mindre det heller. Jag har skippat att boa tror jag. Bäddat en säng, bakat miljoner bullar, men annat mest ingenting. Jag förstår verkligen alla som pratar om hur svårt det är att få tid till nummer två när nummer ett hela tiden finns där med sitt prat, mummel, nynnande och samtidigt så lilla uppenbarelse.

För även om jag ibland känner mig ofärdig vill jag bara få vara med Stickan. Snusa i hans nacke, smörja in hans armar, hålla om hans axlar, bära på honom. Vår sista tid bara vi.

Så samtidigt som jag fick smått panik när min barnmorska Frida sa att vi skulle planera in besök fram till 24 april för att då prata om en eventuell igångsättning på valborg så skulle det ju också ge oss lite mer tid här hemma, tid att lägga fler pussel, lära oss fler bokstäver, fler ord och framför allt bara vara. Kasta lite grus på grusgången, gräva lite i landet, vattna några fler krukor tills parketten krullar sig. Ungefär så.

Vår tid är nu.

VILODAGAR & KASST SAMVETE

Måndagar, denna lisa för själen. Eller inte.

Efter en mardrömsnatt vaknade vi varken utvilade eller glada, förutom Stickan då. Han for upp som ett jehu, förskoledag och allt. Love iväg, varje vecka samma visa just nu: resor måndag-onsdag, kraschlandning onsdagkväll, och sen lagomt utvilade till det blir helg och vi orkar börja med något projekt. Denna helg blev vi av med en Ginst som hittills skymt stor del av trädgården och mest gjort det mörkt & murrigt.

Vid hämtning larmade förskolan om både springmask & magsjuka, och helt ärligt, ensam med barn är det ingenting jag ens orkar tänka på ska inträffa så vi passar på att stanna hemma imorgon och på onsdag är det studiedag ändå.

Det är ganska många dagar jag drabbas av något slags dåligt samvete över att Stickan och jag inte hittar på så värst mycket, och jag får lätt dåligt samvete över att jag just nu saknar orken riktigt. Även om jag vet att kvalitén inte kommer från vad vi gör, utan att vi gör. Att lite tid vid köksbordet med pennor är nog så gott, att en stund med Duplot och högahögahöga torn är superspännande och kanske framför allt att det är helt fantastiskt att somna tillsammans varje kväll. Ändå gnager det lite. Men det får kanske vara så när livet förändrats lite snabbare än en planerade för.

OM DETTA SKULLE VI BERÄTTA

Den senaste tiden, kanske åren, har jag glidit längre och längre från det politiska.

Jag använde allt mitt kapital på Djungeltrumman för att kunna lyfta sidor som annars inte syntes. Papperslösa, ensamkommande, annanspråktalande, mot rasiater, mot nazister. Men allt mer har jag ändå glidit in i en bekvämare roll. I och med att mitt eget liv blivit bättre, skönare, mer välordnat har jag också ibland inte orkat slåss för olikheter, mot felaktigheter, för allas rätt.

Det är hiskeligt bekvämt att om kvällarna låsa sin dörr till sitt hus, lägga sig under det varma täcket och mest tänka på keramik, inredning och byggnadsvård.

Men när det kablas ut bilder på hur barn blir fråntagna sina föräldrar går det inte längre. Allt jag byggt upp, allt jag valt att inte kommentera, reagera mot, det faller.

Jag ser framför mig bilden jag burit på näthinnan sen våren 2003. I 15 år har jag burit med mig den, varje dag. Som en påminnelse över att det aldrig får ske igen. En påminnelse om vårt gemensamma ansvar att inte glömma, inte förringa, alltid minnas och aldrig acceptera liknande.

Alla skor i Auschwitz. Det var där det brast 2003. Hur alla skor förlorat sina ägare. Tagits ifrån, kastats, men än dock sparats, som en triumf.

Bilderna på Aktuellt påminner om det här. Inte bara inhängnaden, staketet, utan också skorna.

Vi som aldrig fick glömma. Vi som skulle förmå oss att berätta om detta.

På min näthinna har de etsats sig fast. Alla tomma skor. Alla nötta, använda skor som burits av någon. Av människor, individer, personer. Farmödrar, morfäder, pappor, mammor och barn.

Då andra barn.

Idag andras barn.

Klockan 21:05 idag brister det för mig. Jag gråter i soffan. När jag ställer undan de små skorna i hallen bränner tårarna bakom ögonlocken. Hur kan de med. Hur kan någon vara så historielös.

Jag pussar Styrbjörn extra länge, lyfter över honom till vår säng i natt. I alla fall ett barn som i natt inte behöver sova utan sina föräldrar.

Vad skulle jag göra om någon skulle ta honom ifrån mig?

Vem skulle jag vara?

En gång mamma, alltid mamma.

När jag blundar ser jag skorna framför ögonen, gamla, nötta, men också nya, lika färgglada som Styrbjörns, men på ett golv i Texas.