Hittills har jag sagt att jag inte tycker det kommit någon tvåbarnschock. Allt har gått så bra. Mina barn är så lugna, fridfulla rent utav. De är perfekt gulliga och enkla.
Men så ser jag mig omkring. Amningskupor, smutstvätt, inte en enda matlåda till Love sen i april. Leksaker överallt. Netflix som frågar ”tittar du fortfarande?” Och en snart treåring som om och om igen berättar om ”Baba Stak” och ”Baba Zoo” och det tar ett tag innan jag inser att han pratar om Barbapappor.
Det kanske finns en liten chock här någonstans ändå.
Och kanske är det därför jag inte lyckats formulera mig alls sen mitten av maj.
Idag åker vi till Stockholm, Tårtan och jag, hittills sover han, ibland slår han upp de där stora blå ögonen och ser sig runt, suckar och blundar igen. Tåget är sent och vi ska stressa till ett dop när vi väl är framme. Men han i famnen verkar ta det med ro. Och det är väl det jag borde lära mig, jag med, att ta saker med ro. Vad gör lite leksaker, smutstvätt och uteblivna matlådor egentligen?
Emerentia Leifsdotter Lund 