TAGEN PÅ SÄNGEN

Hittills har jag sagt att jag inte tycker det kommit någon tvåbarnschock. Allt har gått så bra. Mina barn är så lugna, fridfulla rent utav. De är perfekt gulliga och enkla.

Men så ser jag mig omkring. Amningskupor, smutstvätt, inte en enda matlåda till Love sen i april. Leksaker överallt. Netflix som frågar ”tittar du fortfarande?” Och en snart treåring som om och om igen berättar om ”Baba Stak” och ”Baba Zoo” och det tar ett tag innan jag inser att han pratar om Barbapappor.

Det kanske finns en liten chock här någonstans ändå.

Och kanske är det därför jag inte lyckats formulera mig alls sen mitten av maj.

Idag åker vi till Stockholm, Tårtan och jag, hittills sover han, ibland slår han upp de där stora blå ögonen och ser sig runt, suckar och blundar igen. Tåget är sent och vi ska stressa till ett dop när vi väl är framme. Men han i famnen verkar ta det med ro. Och det är väl det jag borde lära mig, jag med, att ta saker med ro. Vad gör lite leksaker, smutstvätt och uteblivna matlådor egentligen?

CHOKLAD HJÄLPER INTE ALLS

Hörrni, godmorgon eller goddag.
Snart ska jag träffa min mamma. Vi ska ses på lunchen. Vi lär promenera, för det är vårt största gemensamma intresse. Och så tänkte jag att jag kanske skulle ta med henne och äta falafel. Jag är inte säker på att hon provat falafeln mitt emot jazzhuset än nämligen.
Igår träffade jag två hemskt smarta personer. De fyllde mig med hopp. Det var trevligt och en av dem sa att mina föräldrar verkar spela stor roll för mig. Jag filosoferade lite över det. Eller nej, det gjorde jag inte, jag ringde min pappa direkt, men det var upptaget och sen ringde jag min mamma och där fick vi väl svaret. Utan mina föräldrar vore jag ju ingenting. Inte ens född.
Förutom att ha roligt vill jag att mina föräldrar ska vara stolta över mig. Det tror jag att de är. Eller, det vet jag att de är.
Mina häftiga föräldrar som gick ur svenska kyrkan på grund av kvinnoprästmotståndarna. De kunde ju inte stå bakom några som inte tyckte att deras döttrar skulle få bli vad de ville.
Mina häftiga föräldrar som tagit med mig och min syster runt jorden för att vi ska se en massa och förstå oss på det hela lite bättre.
Mina häftiga föräldrar som vägrade lyssna på fröknar och skolor när de försökte få lågstadiemobbningen att ”inte vara personlig” och som istället skrek och gormade.
Nej, nu har jag skrutit tillräckligt om mina föräldrar. Nu ska jag träffa min mamma och prata med henne istället för om henne.

DEN DIGITALA NÄRVARON TAR DÖD PÅ MIG

Det finns en massa saker man ska klara av varje dag, gå upp, borsta tänderna, innan det äta frukost, efter det koka kaffe att ha i termosmuggen och sen bara fortsätter det så, man ska hinna i tid, komma på bussen, vara trevlig, jobba som man ska, inte glida iväg och ja, allt sånt som alla kämpar med varje dag.

Sen finns det en hel massa saker som kommer därtill. Som att uppdatera sin twitter, eller skriva i bloggen, chatta på facebook, läsa några bloggar, kolla på artiklarna på Newsmill, ja allt sånt som gör att ni nu kanske tänker >men Emerentia, du behöver inte göra det, det är bara att sluta<, det är faktiskt inte det känner jag. Evelina och jag pratar ofta om vår bloggångest, om hur vi vill skriva något roligt och hur vi vill få kommentarer, hur vi vill att de som faktiskt läser ska göra det och tycka att det var värt det. Och sen Twitter då, ja, det kanske man kan skita i men när jag ser alla andras roliga uppdateringar vill jag ju vara likadan. Jag vill också vara roligt och finurlig och få folk att dra på munnen.

Varje dag slås jag av någon slags virtuell prestationsångest. Jag vill vara överallt och hela tiden. Det är jag inte. Det är ju så väldans svårt. Speciellt när man vill hinna med andra saker, som fotbollsträningar och kalas och att skriva andra saker.

Så för att ha ännu en sak att uppdatera på nätet fixade jag min CARGO igår.

TREDJE JANUARI TVÅTUSENTIO OCH SAKER JAG LÄNGTAR EFTER

Det kommer hända så mycket bra 2010, det ligger liksom redan i luften.

Tillexempel så flyttar Ellen och Jonas och Ivan till Söder, och vi kommer bo så nära att vi nästan blir grannar.

Och så ska min mormor komma till Stockholm i april.

Och så har Gustav Gelin lovat mig att jag ska få spela på en Lycklig Måndag.

Sen kom jag på att jag saknar något också. Söndagsmiddagar hemma. Det är lite tråkigt att inte ha en familj här ibland som man kan komma och äta hos och få matlådor av och spela Wii med.  Men det kanske jag kan göra med käkbenen istället. Eller käkbenet, hur säger man egentligen Elsa?