INFLUENCERS ÄR VI ALLIHOPA

Ja, influencers är vi allihopa, allihopa, allihopa

Professionella influencers är vi inte allihopa, så är det absolut.
Men, oavsett om man väljer att göra samarbete, markerade eller omarkerade sådana, ta betalt i smyg eller fakturera synligt eller om man stoiskt väljer bort detta, trots följargrupper på låt säga 170 000 personer, är man en influencer. För att hävda att ens sysselsättning och yrke är att vara influencer är en sak, men har egentligen inget med inflytande att göra, det är bara en lönefråga.

Att förstå sitt inflytande, sin makt och sin position är otroligt viktigt. Oavsett om man nyttjar positionen för att tjäna mer pengar, få fler följare eller bygga sitt varumärke. För det är just där det ligger, att det faktiskt är så att även utan att ta betalt kan man bygga sig själv. Pro bono brukar det heta i reklamsvängen, då har organisationer som inte har en möjlighet att betala ändå kampanjer av prisade byråer. Det blir ofta roliga reklamkampanjer som får ta ut svängarna, eller uppmärksammade fall där David mot Goliat-syndromet kan framhävas i media. Godheten segrar, utan extra kostnad så att säga. Och ofta går det att som reklambyrå vinna priser, som genererar nya kunder. Man bygger helt enkelt sitt varumärke, utan att ta betalt. Precis som instagramprofiler som inte gör ett enda betalt samarbete trots det bygger sig själva.

De som följer dig i sociala medier finns där för att du är spännande, inspirerande eller kanske bara rolig. En öppen profil, dit folk strömmar för att ta del av din vardag, oavsett om den innehåller gulliga barnbilder, klipp från ditt yrkesliv, bilder från resor, eller en kombination av dem alla, är något som bygger bilden av dig. En bild några som gillar dig och en del som ogillar, alltid kommer att vilja ha en del av oavsett om du berättar var du köpt din tröja. För alla vill veta var du köpt din tröja. Och berättar du inte, då köper man bara något liknande. Inflytande handlar inte om att följare måste kopiera rakt av, det handlar om att inspirera. Till livsval, till förhållningssätt, till livet, till givmildhet, till köp

Och det spelar ingen roll vem du är, på Instagram kan alla få utrymme oavsett om du är en mamma från Flen som gillar Louis Vuitton, eller om du är en journalist från Schlätta som nu bor i Stockholm.
Att vara medveten om vad en stark närvaro i sociala medier innebär är en skyldighet.
Att svära sig fri från ansvar går inte, oavsett om man tar emot pengar för att visa upp varor.
Vad du använder ditt utrymme till är upp till dig.
Att andra kommer inspireras av dig är det inte.

HORAN OCH LUCIAN

Vi vaknar självmant tidigt i vår familj numera. När klockan är sju är vi i regel redan ganska pigga, sitter i soffan och tittar på Gomorron Sverige. Styris ligger och tar igen sig, Stina har krullat ihop sig och jag har satt mig i skräddarställning och vikt upp datorn. De senaste dagarna har jag jobbat med ett och samma blogginlägg. Förlossningsberättelsen. Det kanske kommer, eller så gör det inte det. Men just nu har annat tagit mitt fokus. Horor och Lucior närmare bestämt.

Jag hör hur Dalmon Haffo kallar Annika Strandhäll för hora. Han kollar in i kameran när han gör det och runt omkring skrattas det. Jag slungas tillbaka till skolåren. Det totalt medvetna i att trycka ner någon och ett gäng som står bakom och skrattar. Allra oftast handlar ju såna här yttringar om kultur. Det är acceptabelt att kalla Annika Strandhäll för hora, precis som det verkar vara okej att skrika hora på läktaren när vi kollar fotboll eller när en inte gillar en tjej av valfri anledning.

Det är inte mer än rätt att Dalmon Haffo får gå, men saken är att Thomas Tobé måste rensa mer. Han måste ta tag i puckona bakom, de som skrattar, Dalmons kollegor. De som inte direkt ifrågasätter vad fan han håller på med. De som inte går fram och inför kameran säger emot honom.

När jag just den här morgonen går igenom mina mail hittar jag ett från Åhléns. I jakt på rabatter och erbjudanden sprättar jag numera upp varenda kuvert och läser varenda mail direkt. Mitt i all hopplöshet inför män som öppet kallar kvinnor för horor knockar Åhléns mig. Kanske är de en del av Forsman- och Bodenforssamhället och den nya medvetna reklammakandet, men faktum kvarstår: det ser ut att vara en pojke med kort hår som dessutom är rasifierad som får lov att vara Lucia. Det är framtiden. Den är här. Jag jublar. Mina amningshormoner gör att det kommer en tår. Min son kommer kanske kunna vara pepparkaka, Lucia, tärna, stjärngosse, tomte eller snögubbe eller något annat passande för säsongen. Kanske kommer han få välja själv. Och det är just bilder som den här som kommer göra det möjligt. Normaliserandet behövs. Oavsett vem som är avsändaren.
Samtidigt väntar jag på mobben. Erik Almqvist kan ju inte bara kalla kvinnor för horor utan att få något kännbart straff utan hela hans svans kan välta ett helt Lucia-tåg bara för att Lucian inte är vit och blond.

När det sägs att det politiska klimatet har hårdnat vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, det råkar nog bara vara så att det fastat på film först nu. Vi glömmer plötsligt hur grisar kallas för judesvin i en ”rolig” historia hos SD och hur det är helt okej att kalla valfri kvinna för hora på Kungsgatan i Stockholm och sen hämta ett järnrör. De som sa sig vara moderater när jag växte upp hade inget problem med att kalla någon för hora och på skolgårdar runt om i Sverige kallas mängder av människor för horor dagligen.

Var och en skäms för sig själv, brukar min mamma säga, men det gäller bara pinsamma mammor för faktum är att när du infinner dig i ett sammanhang har du en skyldighet att ta avstånd från idioti, rasism och förtryck.

När din kollega kallar kvinnor för horor ska du inte skratta med.
När din kollega tycker att inga andra än vita flickor ska få vara Lucia ska du säga åt hen.
Det är ditt ansvar. Och gör du inte det borde du få sparken du med.

DET GÅR FRAMÅT // ATT KANSKE ÅNGRA SIG

Reklam, jag tror det är för Fastighetsbyrån. Där säger den där spiken i tröskeln är så lätt att spika ner, att det är så enkelt att städa, organisera och att det, när en gjort all städning och torkning och nerspikande av spikar, är så lätt att ångra sig.

Där är jag nu. Köket är så fint och hyllorna är så städade. Listerna torkade och allt vi samlat på oss står och samlar damm någon annanstans, för vi har kört iväg det.

Och när jag tänker på att det här soff-hyllhörnet inte kommer se ut så här när någon anna bor här, och att jag inte kommer att sitta där mer, eller att Love inte kommer sitta där och lösa korsord högt medans jag lagar mat, eller tvärtom (han har börjat laga mat oftare, kanske var det något i hans äktenskapslöften) då gör det liksom lite ont.
Men det kanske bara är för att flytten är så nära, men så långt bort.
Mest kanske det är att jag oroar mig för hur vi ska orka att städa allt.
Vad vet jag.
Något jag definitivt vet är att jag måste vika tvätt. För idag kommer en stylist hit och ska godkänna min stil, kanske ändra lite, kanske säga att det inte alls passar. Vi får se.

NÄR TALANG OCH PERSONLIGHET INTE ÄR KVINNLIGT

Det finns ett gäng yrken som förpassas män.
De flesta yrken förpassas män.

Inte nog med att det är färre kvinnor inom många yrken, avbildas de än mer sällan i många yrken. Fotografer är män. Musiker är män. DJ:s är män. Journalister är män.
När bara män ses och hörs i en yrkesgrupp är det inte bara ett helvete för framtiden, det är också en nedervärdering av de kvinnor som jobbar med yrket i dagsläget.
Att kvinnor aldrig hörs, ses eller talas med gör att jobbet inte känns värdigt.

När unga tjejer aldrig får förebilder stängs dörrar.

Därför blir jag jublande glad när jag hör att reklambyrån DDB Stockholm ska anställa tjejer.
När jag gick på Berghs och tänkte bli copy hade vi färre kvinnliga föreläsare på två år än vad vi flesta har fingrar på högerhanden.
När Guldäggsgalan 2014 summeras säger KOMM:s ordförande Jessica Bjurström att vi måste putta upp tjejerna på scen.
Hon har rätt.

Det är nästan uteslutande män som vinner reklampriser i Sverige. Det är nästan uteslutande män som snackar reklam i Sverige. Det verkar bara vara män som gör reklam i Sverige.
Men vi kvinnor då? De som fortfarande jobbar? De som slutat? De som gör någonting annat? De som kände att det inte var någonting för dem?

Varför har de slutat? Varför gör de någonting annat? Och varför var det ingenting för dem?

När DDB stockholm letar kvinnor blir jag jublande glad.
Sen läser jag var VD:n Jerker Fagerström säger.


”Vi är alltid på jakt efter de bästa talangerna, och personligheten är alltid avgörande. Men nu vill vi även att fler kvinnor jobbar hos oss…”

Där har vi problemet. Medan mina fellow mans-reklamare alltid kunnat vara sköna snubben, reklamaren med halsduk inne, reklamaren som kommit på crazy-idéer om att byta namn på chokladkakor, eller kanske, ja, vad vet jag? Nåt annat.
Så har jag känt mig tvungen att vara duktiga flickan. Aldrig ta för mycket plats. Alltid avväga hur jag säger, vad jag gör, vem som tittar. Fått höra att personligheten är för stor för att rymmas bland de andra. Trots att kompetensen är hög.
Sett hur kapabla kvinnor gått från att känna att de kan förändra världen till att skriva resebroschyrer åt kommunen.
Sett hur kvinnor går ner i tid, byter jobb, går över till kundsidan, slutar göra reklam.

De har säkert inte lika stor eller härlig personlighet. Säkert inte heller samma talang.
Då är det ju skönt att män som Jerker Fagerström finns. Som kan tänka sig att anställa dem ändå.

PS. Slump i rekrytering existerar inte.

JAG SKULLE VILJA BYTA NAMN TILL GLENN, ELLER KANSKE BÖRJE

Det pratas om namn i reklamvärlden just nu.
Det pratas om att Walter först hette Johan (jag kände till honom som Snygg-Johan) om Vaccinos som hette typ Karlsson och om Keger som hette Jonsson eller nåt.

Deras namnbyten skulle få dem att låta lite häftigare, lite mer speciella. Lite fräckare. (i alla fall enligt Resumé)
Det är roligt.
Det är roligt när tre relativt vita män byter namn för att vara häftigare.

Själv har jag ofta tänkt att jag velat byta namn till Glenn, eller kanske Börje. Eller så skulle jag helt enkelt vilja byta kön. Jag hade velat byta kön för att bli lite mer fräck. Eller inte. Inte för att bli fräckare, utan för att bli lite mer accepterad.
Men det är ju skrattretande när vita killar byter namn för att bli fräckare samtidigt som andra tvingas byta namn för att ens bli tilltänkta till ett jobb.

Det finns mängder av anledningar till namnbyten. Acceptans är en av anledningarna. Att hedra en mormor en annan. Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska behålla alla mina namn eller adaptera min killes efternamn när vi gifter oss.
Allra helst hade jag ju bara velat vara någon jag inte är. En Anna eller en Sara kanske, eller allra helst Glenn eller börja, någon som inte får frågan varifrån jag kommer hela tiden och som inte bara är tjej.

EN PR-KUPP ÄR ALLTID EN PR-KUPP

Jaha, så restuarangen DILL var en PR-kupp. Då vet vi det.
Och Tommy Nilsson är bara betald av Marabou/Forsman&Bodenfors.
Och Miss Skinny var ju, precis som ovanstående att greppa efter halmstrået uppmärksamhet.

Men jag kan inte låta bli att tänka på de som inte läser Dagens Media eller Resumé.
De som inte blir uppdaterade på byråernas finurligheter. De som bara ser ett par smala ben och en trigger?
De som inte nås av upplysningen att det bara var hitte-på.

Jag tror att Shout (som reklambyrån som gjort det hela) kunde gjort ett bättre jobb, om de velat, om de faktiskt förstått och pratat med drabbade. De som tänker på mat varje dag, de som mår dåligt när den de är ihop med går ut och springer men de själva inte har lust. De som drabbas av dåligt samvete så fort de ser någon annan lägga upp en svettig gymbild på Instagram. De som inte orkar läsa bloggar längre för att alla bilder är så smala, oavsett om texten ibland säger att alla duger.
Dessutom är inte duga så roligt längre, det är ungefär lika tråkigt som lagom. För duger och lagom är inte perfekt, och det är dit de flesta strävar, även om det begreppet är luddigt i sig. För vad är perfekt? Miss Skinny i mångas fall.

Jag hoppas att en hel drös börjar stötta Frisk&Fri, det verkar vara en bra sak. Men jag hoppas också på lite mer eftertänksamhet från de som skriver under på det här, ansikten utåt, reklambyråer, producenter. Tänk på vad ni sysslar med, för ett gott syfte spelar ibland inte sån stor roll om analysen inte finns.

För försäljningen av Marabou Lakrits kanske går upp några veckor, för vi måste ju prova, nu när alla pratar om det. Och restaurangen DILL fick besökare och de som hann gå dit får halva priset på LIDL’s oxfilé så de säljer lite mer i någon vecka och Frisk&Fri är på några människors läppar ett slag. Men den bestående PR-effekten? Var är den, och hur presenteras den för kunden? Hur blir ”en rolig grej” något mer? De brukar kallas one-shot, vi kör en rolig grej en gång, som inte har så mycket annat med vår kommunikation att göra och ser vad som händer.
Vad händer?
Några skrattar, AIK tar åt sig äran och vrider på det och gör det bättre än originalet, P1 pratar om det och det släpps en video som förklarar allt. Men det känns som att vi går ifrån begrepper Public Relations, vi stryker s:et, det blir en public relation, en gång, ett försök, utan långsiktighet. Vad handlar Tommy Nilssons nästa skiva om? Att vara vit man i svart eyeliner eller är det en skiva med bröllopssånger? Och Miss Skinny, för oss som lyckats förstå att det hela bara var fejk, vad ger det oss?

Jag är så urbota trött på reklambyråer och PR-firmor som tänker kort, som tänker roligt. Som gör någonting för sig själva och klappar sig på axeln ”men alla pratar om det”. Alla bor inte på Twitter, alla lyssnar inte på P1, alla pratar inte om det. Det är du som hör det du själv jobbar med, är intresserad av och lever med.

LÄS OCKSÅ:
Colors of the world
Pelle Tamleht

OM MISS SKINNY INTE VARIT EN PR-BLUFF//ATT KÄNNA SIG TJOCK

Tänk om.

Egentligen är det inte så himla svårt att tänka om. Det verkar ha varit svårare att inte tänka om.
Så många som gått igång på att prata om det här, och bara för att det för en gångs skull faktiskt skrevs ut.
Size Zero-idealet var så tydligt uttalat hos Miss Skinny att det inte gick att slingra sig.

Det går att tala om hur tydligt hela PR-kuppen var, men det är ju en annan fråga, hade det varit en riktig butik hade Kissie varit deras affischnamn, för ingen annan har så rakt ut ansett att du inte passar in om dina lår går ihop. Klädmärken, designers, kedjor gör det, men inte så rakt på, de är lite mer fina i kanten, så att säga.

När HM, Lindex, Gina Tricot och de andra kedjorna anklagas för samma sak vänder de ofta på steken, säger att deras skyltdockor är smala, men att det i butiken finns mängder med kläder i större storlekar. Miss Skinny gjorde inte det, därför kunde vi fortsätta förfäras. Och så hade vi inte trätt på oss deras billiga kläder än heller. Det fanns ingen relation till det hela.

För det är som med lönerna till textilarbetarna. Vi glömmer dem och idealen kedjorna pumpar ut sekunden vi kan köpa ett par jeans för 149 kronor och ”fyndar” en ulltröja för 299. Då glömmer vi att kedjan har så solbrända modeller att de riskerar att få cancer, att alla är mikroskpiskt smala och att de när de ser normala ut är PLUSSIZE och vi glömmer att vi tycker att alla ska ha en lön värdig att leva på.

Det var ju skönt, trots allt, att reklamen bara var en PR-kupp, att det inte var på riktigt. Men ja, det kunde ju lika gärna varit det. Lika gärna som att modellagenturer raggar modeller utanför anorexiakliniker kunde det här vara verklighet, för det är verklighet.

Att ha storlek 24 i jeans garanterar dig inte från att känna dig tjock. När mina lår pressas samman när jag ligger i soffan tänker jag ibland att jag är riktigt fläskig. Det ändrar inte Miss Skinny på. Det hade kanske en riktig kedja, riktiga märken, riktiga kläder gjort på olika sorters kroppar. En ändring på riktigt. Det kanske hade hjälpt.

I hate reklamradio men I love reklam

När den är smart.
Reklam måste vara smart.
Eller ja, i alla fall bra.
Inte gråtande-barn-som-inte-får-gå-på-Liseberg-ens-plump eller ogenomtänkt.
Ibland, eller jätteofta, saknar jag att jobba med smart reklam.
Jag är faktiskt en bra copywriter, tänker jag ibland, även om jag inte jobbat som det på ett tag.
En annan bra copy heter Stephanie Moradi, vi gick på Berghs samtidigt och hon har gjort det där som är så enkelt och så bra.
En radiospot för Hjärt- och Lungfonden.
Du kan lyssna på den här.

Och där ska du också rösta på den spoten, så att hon vinner pris. Det är hon värd.

SKAPA NYTT, BÖRJA OM

Vi skriver namn på lappar, företag på whiteboarden och sitter tysta i flera minuter i sträck.
Idag är jag ensam på kontoret. Vårt kontor. Vårt ljusa kontor med trägolv och stora fönster. Vårt kontor med ett hopplock av möbler och utan matchande kaffekoppar.
Men det är ju vårt ändå, och det är ju hela grejjen.
Vi ska göra saker vi tycker är kul, saker vi gillar, med folk och företag vi tycker om.
Här sitter jag och döljer det hål vi har i väggen.

Sen ville jag se söt ut och struntade i hålet.
Men nu: vår logga. 

BRIDEZILLA//PRISCILLA

Okej, min klänning ser ju inte riktigt ut sådär och min kille ser ju inte riktigt ut så där, eller svänger på höfterna sådär, men de ser ju fantastiska ut. Det kanske vore kul med slöja ändå. Det kanske vore roligt att ha korpsvart hår. Det kanske vore roligt att gifta sig med Elvis. 

Skitsamma. Den här bloggen får väl handla lite om bröllop nu då. Och mens. Och reklambyrå-start. För det är ju det jag tänker på, när min lilla byrå precis fått kontor och ska träffa en kanske framtida kund och jag har mens och ska gifta mig i framtiden. Då blir det så, en mens-bröllops-reklam-blogg helt enkelt. Ni får stå ut. Jag ska försöka att inte överge mina principer. Men jag vet att jag i alla fall gör Britta glad, och det är alltid värt något.